Operarecension: Förtrollande Pelléas i Paris
På fredag visas Pelléas och Mélisande på Nationaloperan för första gången sedan 1958. Samtidigt rullar en annan förstklassig produktion av Debussys opera på scenerna i Europa. Jan Granberg har sett Robert Wilsons regi i Paris.
Musik Claude Debussy, text Maurice Maeterlinck. Regi Robert Wilson, dir. Philippe Jordan, ljus Heinrich Brunke & Bob Wilson. I rollerna bl.a. Stéphane Degout, Elena Tsallagova, Vincent Le Texier, Franz-Josef Selig och Anne Sofie von Otter. Bastiljoperan i Paris 11.3.
En ny uppsättning av Pelléas och Mélisande har visats på Bastiljoperan under vårsäsongen för utsålda salonger och med idel lovord från pressen. Satsningen sammanfaller med 150-jubileet efter librettistens, belgiske författarens Maurice Maeterlincks födelse.
I Paris behöver man visserligen ingen ursäkt för att sätta upp ett av den franska operans och operakonstens i allmänhet mest fascinerande verk. Pelléas kom till i den wagnerska efterglöden men musiken skiljer sig så mycket från både föregångare och efterföljare att operan framstår som ett helt unikt franskt allkonstverk.
Bortom tid och rum
Claude Debussy var ursprungligen en passionerad wagnerian som vallfärdade till Bayreuth redan 1876 och han kunde många av Wagners partitur utantill. Men då han själv letade efter ett lämpligt operaämne, började han i viss mån ta avstånd från Wagner. Han ville skapa en opera utan tid och plats och utan stora dramatiska scener, där sången kunde bli alltför dominerande.
Efter diverse misslyckade operaförsök såg Debussy år 1893 Maurice Maeterlincks skådespel Pelléas och Mélisande och då visste han, att han hade funnit sitt eget operaämne. Personerna i pjäsen har inget förflutet och handlingen ingen plats eller tid. Alla styrs av ödet och förändras knappast alls under pjäsens gång. Golaud kommer hem med en ung hustru som han funnit under mystiska omständigheter. Småningom uppstår tycke mellan Mélisande och den yngre brodern Pelléas, som slutligen dödas av den svartsjuke Golaud. Mélisande dör i barnsäng. Här har man sett paralleller dels mellan Golaud och Kung Marke, dels mellan Mélisandes och Isoldes död i Wagners Tristan och Isolde.
Viktiga element i Debussys drömlika opera är kontrasten mellan ljus och mörker, liksom också vattnet, som lär ha en central roll i Nationaloperans kommande uppsättning. Trots ledmotiven känns operan i sin helhet som ändlösa, drömskt stämningsfulla parlandorecitativ intimt förknippade med det franska språket. Dialogen är sparsam och som Maeterlinck sade, föds stora ting ur tystnaden. ”Där orden kommer till korta, tar musiken över”, sade Debussy.
Avskalad poesi
Den amerikanske avantgardisten Robert Wilsons regi av Pelléas och Mélisande på Parisoperan är ett under av avskalad poesi med ett långsamt plastiskt kroppsspråk. Med över fyrtio år bakom sig i olika roller inom scenkonsten har Wilson hunnit samarbeta med en lång och fascinerande rad av vitt skilda konstnärer. Namn som Heiner Müller, Philip Gass, William S. Burroughs är bevis på hans väldiga mångsidighet och förmåga att anpassa sig. Samtidigt kan man också hävda motsatsen. Han hör nämligen till de regissörer som har en stark vision av hur de vill ha det och som introducerar varje verk i sitt eget speciella universum.
I Wilsons värld är rörelsens och ljusets magi de viktigaste elementen. Hans Pelléas lever i ett djupblått sken där aktörerna rör sig oändligt långsamt med vissa symbolistiska gester som rimmar speciellt bra med Debussy och Maeterlinck. Resultatet blir stiliserat och skönt, utdraget och svalt, men desto mer intensivt då det bränner till. Parisoperans härliga orkester är med på noterna och Philip Jordan drar ut på allt så långt det går.
Den ytterst sparsamma dekoren har Wilson gjort själv och ofta antyder han miljöerna enbart med minimalistiska medel och multimedia. Sångarna spelar inte teater men har ett mycket specifikt sätt att röra sig. Och hela ensemblen strålar av inre övertygelse i scenuppsättningens visuella rymd, där avståndet mellan aktörerna står för tystnad, det element som enligt Maeterlinck föder stora ting.
Ryskan Elena Tsallagova (Mélisande) har en förtrollande klar, bärande sopran och barytonen Stéphane Degout är en nästan perfekt Pelléas, som trots allt hellre borde sjungas av en tenor. Vincent Le Texiers koncentrerade bitterhet är gripande i Golauds roll, som litet påminner om Kung Marke i Tristan! Franz-Josef Selig gav en ståtlig tolkning av Arkel. Geneviève gestaltades gediget av ingen mindre än Anne Sofie von Otter.
Denna vision av Pelléas och Mélisande är ingalunda det ända sättet att tolka Debussys mästerverk men förmodligen den mest sedda i Europa just nu. Den såg dagens ljus redan i Gérard Mortiers produktion i Salzburg 1997. Sedan dess har varianter av den dykt upp på olika håll, bland annat i Wien, Madrid och på gamla Parisoperan. Denna sista inkarnation har av många ansetts vara den bästa. ”Inför dylik skönhet böjer man sig”, skriver Le Figaros kritiker Christian Merlin.
Pelléas och Mélisande har premiär på Nationaloperan på fredag i regi av Marco Arturo Marelli. I rollerna ses bl.a. Topi Lehtipuu, Angelika Kirchschlager och François le Roux. Dirigent Mikko Franck.