Skivrecension: Psalmer i många riktningar
Måste psalmer alltid vara stilla och meditativa eller får de göras med en gnutta rytm? Jukka Perko har gett sig på våra mest älskade psalmer och tolkar dem med en saxofon, en akustisk gitarr och en elgitarr.
EMI/Blue Note
Jukka Perko har helt tydligt ett långvarigt förhållande till psalmer. Avara är saxofonistens tredje färd inom den rika traditionen. År 2002 kom Kaanaanmaa med Virtuosi Di Kuhmo och Perko-Pyysalo-Viinikainen-trions Maan korvessa såg dagens ljus sex år senare. Även trions Kuunnelmia (2004) har anknytning till psalmvärlden.
En trio är det fråga om även nu. Efter hundratals kyrkokonserter med små sammansättningar omges Perkos saxofoner nu av två gitarrer: Teemu Viinikainens akustiska och Jarmo Saaris elektriska.
Perko återbesöker Minä vaivainen, vain mato, matkamies maan (Jag vandringsman) och Suojelusenkeli (Skyddsängeln) från Kaanaanmaa, som trots trioformat följer Pekka Pohjolas orkesterarrangemang. Här använder gitarristerna även sångrösterna. De två styckena är skivans längsta och innehåller de flesta temautvecklingarna med stigande dramatiska bågar. De visar också att en psalm inte alltid behöver vara en stilla meditation. Det är inte enbart enkelhet, lugn och skönhet, som annars brukar utgöra psalmens essens. Perko populariserar inte psalmen, snarare tvärtom.
Inget överflödigt
I övrigt har han funnit nya både välkända och mer sällan hörda hymnskatter. Den mest kända, som säkert väcker känslor och minnen hos var och en, är Den blomstertid nu kommer. Psalmen härstammar från Sverige och finns med i 1695 års psalmbok – den första. Melodin, om vars ursprung råder delade meningar, har använts i många psalmer. Den räknas som en svensk folkmelodi, men kan också ha kommit från Åbo.
Perko låter här sopransaxfrasernas sista toner klinga ut länge, medan Viinikainens gitarr spelar baslinjen och Saari pryder temat med halvbrutna ackord. Senare ökar Viinikai-nen antalet toner till ett arpeggio som växer samman med den andra gitarren. Ingen spelar en enda överflödig ton.
Kosketa minua, henki (Grip du mig, helige Ande) är en nyare psalm av Ilkka Kuusisto, som redan på 60-talet spelade psalmjazz. Hädelse, tyckte Kotimaa-tidningen, som även kallade arbetarrörelsen för djävulskt gift men däremot gillade både Lapporörelsen och Hitler. Stycket görs folkrockigt på americana-vis, med Saaris elektriska i centrum.
Välsmorda gitarrer
De två gitarrerna fungerar skivan igenom väldigt bra ihop. Saaris halvakustiska Guild (om man får tro bilden i skivhäftet) är lätt effektlagd med god smak. Han spelar också i basläge med gitarren och räds inte heller lite välplacerad, sjungande distorsion. Viinikainens akustiska Gibson L-00 från år 1938 är värme i kubik.
Perko är med sjungande toner som vanligt i en klass för sig vad gäller klang och uttryck.
Skivan avslutas med en kort Abide with Me. Den komponerades av William Henry Monk som inte alls är släkting med Thelonious Monk, men som öppnade skivan Monk’s Music med en kort version av melodin.
Man kunde säga att skivans enda brist är längden. Men vid närmare eftertanke är 41 minuter lagom, även om det känns som bara tjugo i detta musikaliska sällskap. Det är bara att snurra den en gång till.
Jukka Perko, Teemu Viinikainen och Jarmo Saari spelar i Gamla kyrkan den 25 mars.