Och flickan hon går i dansen
Text: Irène Némirovsky. Övers. Anna-Maija Viitanen. Regi och koreografi: Hanna Brotherus. Musik: Sanna Salmenkallio. Dramaturgi: Tove Idström. Scenografi, dräkter och projicering: Alisha Davidow. Ljus: William Oöes. Ljud: Mauri Siirala och Sanna Salmenkallio. Föreställning på Helsingfors stadsteaters lilla scen 3.3.
I vårt västra grannland talar man om en antimammavåg i populärkulturen som kommer till uttryck i teveserier som Svenska Hollywodfruar. De blonda svenskorna som lever den amerikanska blingbling-drömmen har för ett tag sedan importerats till Finland och verkar falla i lika god jord här som i Sverige. Ju ”värre” de beter sig – det vill säga shoppar tofsar och uttalar sig klumpigt om jämställdhet – desto mer gillar vi dem. När mamma Gunilla tvingar sin förkylda dotter att provsjunga i prinsessklänning, efter att hon själv i föregående säsong misslyckats med sin egen Hollywoodkarriär, väcks skräckblandad förtjusning hos tittarna. Vi hatar fruarna och vi älskar att hata dem.
Mamma Rosine Kamf i Irène Némirovskys kortroman Balen från 1930 är sin tids Hollywoodfru. Likt tv-svenskorna är hon en uppkomling, nyrik tack vare makens börsklipp, och hungrig på en plats i den parisiska societeten. Att Rosine är ”lite B” syns i hennes överdådiga smycken, salongen som är inredd i japansk stil trots att den anses ”kitschig och typisk för nyrika” och förstås den storslagna bal som hon planerar för 200 viktiga gäster. Hennes fjortonåriga dotter Antoinette får inte delta i det roliga utan förvisas till sin skrubb med hot om örfilar. ”Jag vill leva, jag!” utbrister Rosine som en sann sagohäxa.
När regissören och koreografen Hanna Brotherus sätter upp Balen på Helsingfors stadsteater hamnar konkurrensen mellan mor och dotter lyckligtvis i skymundan. Föraktet riktas inte enbart mot Leena Rapolas fru Kamf – den grymma mamman är bara en av många grymma vuxna som tillsammans bildar den front Antoinette måste förgöra för att förverkliga sig själv. I inledningsscenen sitter Sofia Hilli i spetsprydda mamelucker på en stol och utför små, ryckiga rörelser som ständigt avbryts av rädsla och skam. Balen är i högsta grad fråga om socialisation – sexuell sådan.
Vilken sorts kraft är då sexualiteten? Antoinette både äcklas och lockas av den. Föräldrarnas maniska juck-koreografi, de påträngande mans-armarna som sliter i Antoinettes kropp, ställs i kontrast mot blomsterbädden där miss Betty (Elsa Saisio) och hennes älskare lustfyllt omfamnar varandra.
Horrormiljö
Puberteten – hemsk och ångestfylld – skildrar Brotherus med hjälp av horrorestetiken. I Alisha Davidows makalösa scenografi blandas tjugotal med gotik. Kostymerna och möblerna går i svartvitt, ljudbilden präglas av ett intensivt tickande (tänk Polanskis Repulsion) och rumsdimensionerna förvrängs. De förvanskade proportionerna understryker Antoinettes känsla av instängdhet, hon är en människa fångad i ett dockrum.
Dansen utgör föreställningens starkaste språk – ofta hade den kraftfulla och underfundiga koreografin räckt. Brotherus leker med humoristiska detaljer – som miss Bettys koketta höftvickningar – men skyr ändå inte patoset i rörelserna.
Mindre lyckad är operettstilen med nyckelrepliker som sjungs ut i talpartierna. Det konstgjorda i greppet främmandegör texten ytterligare och gör det svårare för publiken att engageras.
Det fina visuella maskineriet med utsökta videoprojiceringarna stöder sig emellertid på en tunn story. Pianolärarinnan Isabelle som Aino Seppo humoristiskt tolkar verkar ha ett innanmäte men annars är karaktärerna rätt endimen-sionella och osympatiska. Némirovsky är hård mot kvinnor och judar – mot sig själv – och den här hårdheten ställs till sin spets på scenen. Jag längtar efter lite ljus, också om det så vore konstgjort.