Vaudeville som trotsar gränser
Text: Pär Lagerkvist. Dramatisering: Max Frisch. Regi: Fredrik Hannestad. Scenografi och dräkter: Signe Becker. Ljud: Per Platou. Ljus: Tilo Hahn. I rollerna: Signe Becker, Solveig Laland Mohn, Anders Mossling, Håkon Vassvik och Saila Hyttinen. Verk Produksjoner, gästspel på Korjaamo 15–16.3.
Under den nordiska minifestivalen på Korjaamo i veckan kunde man återigen se den i Norge-baserade teatergruppen Verk Produksjoner i Helsingfors. Den här gången gavs Det eviga leendet, en föreställning baserad på Pär Lagerkvists roman om döda människor som berättar om livet för att få evigheten att gå.
Med Anders Mossling och alla de andra döda marscherande genom tjock teaterrök beslutna att hitta Gud, är Verk Produksjoners föreställning så sprallig och så gripande att den blir en nästintill religiös upplevelse för en hänförd recensent.
Dramaturgen Max Frisch har plockat de dödas berättelser ur romanen som publicerades 1920, och de framförs en efter en annan av kraftigt teatermaskerade skådespelare som sitter framför en förskräckligt uppklädd tittskåpsteater. Det är en salig blandning vaudeville, marionetteater, trash och punk som spelas upp.
Signe Becker har skapat en vidunderligt dekadent och ändå tidsenlig scenbild som både driver med den illusoriska teatern och skapar illusioner, medan Per Platous svindlande sinnrika ljudbilder med dess rispor och sprickor förlägger hela scenrummet i ett gränstillstånd, där tiden är ur led.
Det är ett rent under att regissören Fredrik Hannestad kan skapa ryckningar i tid och rum, och bygga övergångar mellan olika platåer utan att rucka på spänningen i rummet. Till sin hjälp har han fem skådespelare som bekymmerslöst kliver över från en modalitet till en annan. Lagerkvists berättelser om livet ur de dödas perspektiv, om det som gjorde livet värt att leva, framförs av de enskilda skådespelarna med små, ibland tafatta gester som får personen bakom masken att framträda och överlåter bildbeskrivningen åt åskådaren. På skådespelarnas vitmålade ansikten avspeglas snart låssmeder, grosshandlare och människofrälsare i den långa evigheten.
Men innan den alltjämt fenomenala Mossling uppviglar dessa döda män och kvinnor att bege sig ut för att söka reda på Gud och fråga honom vad han menat med människan, avviker Mossling plötsligt från manuset. Improviserande berättar han för publiken om den pressdebatt som uppstod kring pjäsen Guds gröna ängar under 1930-talet i Finland i vilken Gud skulle ha framträtt på scenen som en svart man, ifall inte biskopar, riksdagsledamöter och andra sakkunniga hade stoppat de planerade premiärerna på både Kansanteatteri och Svenska Teatern. Sedan återgår Mossling till föreställningen, man deklamerar att man byter berättarmodus, och efter en episk resa genom röken hittar Verk Produksjoner till slut Gud på sin scen. Den vedhuggande marionetten blir inte nämnvärt intresserad av dessa översvallande estradörer, men teaterns egen musa måste sitta någonstans med ett leende på läpparna.