Teaterrecension: Kungen talar finska
När Stadsteatern sätter upp The King’s Speech följs filmens manus troget. Carl-Kristian Rundman gör ändå en mer övertygande kung än filmförlagan, tycker recensenten.
Text: David Seidler. Översättning: Aino Piirola. Regi: Kari Heiskanen. Scenografi: Antti Mattila. Dräkter: Sari Salmela. Ljus: Mika Ijäs. Ljud: Eradj Nazimov. I rollerna: Rauno Ahonen, Iikka Forss, Vuokko Hovatta, Kirsi Karlenius, Antti Laukkarinen, Fred Negendanck, Jari Pehkonen, Lauri Ranin, Matti Olavi Ranin, Carl-Kristian Rundman, Pia Runnakko, Pertti Sveholm, Eija Vilpas, Tom Wentzel, Laura Tulimaa.
Premiär på Helsingfors stadsteater 15.3.
Man kan lugnt konstatera att kungligheterna förlorat mycket av sin forna mystik. I dagens medialiserade verklighet har folket möjlighet att följa med hur de gör bort sig på utlandsbesök, skiljer sig och gifter sig – ibland med vanliga karlar från Ockelbo – och lider av anorexi eller läs- och skrivsvårigheter. En stammande kung är med andra ord inget chockerande och ganska tomt ekar orden ”en kung är också en människa”. Tack, vi har känt till det ett bra tag redan ...
När Stadsteatern sätter upp Oscarmagneten The King’s Speech (Kungens tal) stryker man klokt nog en del av just det tramset. Till skillnad från filmen försöker man inte få teaterpubliken att inse hur ”djävlig” den rojalistiska livsstilen egentligen är – stackars kungen vill ju bara mysa med sin fru och sina döttrar – utan i stället fokuserar man på den allmänmänskliga utvecklingsberättelsen. När hertigen av York blir tvungen att ta över kronan efter att brorsan, prinsen av Wales, kärat ner sig i den gifta Wallis Simpson och abdikerat måste han besegra sina motståndare – både egna hjärnspöken och reella antagonisterna vid hovet. Den här personliga kampen förmedlar Carl-Kristian Rundman på ett mycket berörande sätt redan i första scenens tal. Mikrofonen blottar skoningslöst varje nervöst andetag, varje stamning. Man känner genast sympati, inte bara tack vare Rundmans nerv. Det är väl ganska få finländare som är bekväma med att hålla offentliga tal.
Överlag gillar jag Rundmans mjuka men samlade tolkning av regenten som faktiskt känns mer trovärdig än Colin Firths temperamentsfulla kittel som hettas upp var femte minut. Rundman är stram, samtidigt osäker och rar och bildar en lyckad kontrast till Pertti Sveholms burdusa talterapeut. Sveholm står för de humoristiska inslagen när han axlar rollen som australiern Lionel Logue som ska hjälpa kungen sluta stamma. Säker situationskomik uppstår i herrarnas interaktion. Tom Wentzels kungafar och Jari Pehkonens Churchill bidrar också till folklustspelet med sina tolkningar.
Intressant nog lyfter man mer tydligt fram hertigen av Windsors (Iikka Forss) kopplingar till Hitler på scenen. I en äkta filmsekvens ser vi honom applådera under en stråkkonsert till führerns ära och man spekulerar också kring hans planer att försöka återta makten. Den ensidiga demoniseringen av fru Simpson (Kirsi Karlenius) börjar däremot kännas lite tröttsam.
De väl koreograferade scenerna smälter in i Antti Mattilas scenografi. En trettiotalsdröm breder ut sig på stora scenen med mörka paneler, ädelträmöblemang och gamla knastrande radioapparater. Scenbilden lever konstant tack vare vridscenen som tillåter ombonade salonger avlösas av sterila toalettrum.
Alla emotionella kvalster har inte dammats av och troget följer man filmens storyboard. Personligen tycker jag ändå att teaterversionen lyckats koncentrera intrigen bättre: det hinner aldrig bli tradigt på scenen och jag berörs mer. Kari Heiskanens tempofyllda regi bjuder på fungerande underhållning med lämpliga portioner skoj och eftertanke.