Musikrecension: Raffinerade damer i sina bästa vokala år
Dirigenter: Hanna Kronqvist & Ruut Kiiski. Mikaela Hasán, regi, Taru Ritavesi, piano, Jenny Backman-Pråhl, flöjt. Piazzolla, Långbacka, Shank, Kilpiö, Robinovitch, Holmström. Vita salen 17.3.
Evivakören var en frisk fläkt och en absolut nödvändighet när den för 10 år sedan grundades som ett naturligt uppsamlingsorgan för före detta studentsångerskor och fortfarande saknas en direkt motsvarighet på manskörshåll.
Repertoarmässigt satsades det på företrädesvis ny musik av den mer lättsmälta sorten, rentav i den grad att man längtade efter mer vågade risktagningar. Eviva har dock konsekvent beställt musik av inte minst kvinnliga tonsättare och berikat damkörsrepertoaren med värdefulla verk av bland andra Mia Makaroff och Säde Bartling.
Detta återspeglades även i jubileumsbeställningen, Carita Homströms brett upplagda svit Inget händer mer än en gång. Holmström skriver i så gott som vilken genre som helst, alltid med god smak och gedigen professionalitet, och när hon nu ombads ta ut svängarna även koreografimässigt var succén given.
Också textvalet var givet: Holmströms husgudinna Wislawa Szymborska som fick en välbehövlig kontrapunkt i Solveig von Schoultz, som förenas med sin polska kollega i ett suveränt humanintellektuellt glimten i ögat-perspektiv på tillvaron. Samma gäller även Holmströms musik, som ledigt rörde sig från etnoförtoningar via någorlunda modernt klingande passager till mer populärt melodiöst hållna partier.
Textkollaget erbjöd en nog så fruktbar utgångspunkt för de mestadels behagliga musikaliska visionerna och det teatraliska elementet förlänade helheten sin extra knorr. Mikaela Hasáns fjäderlätta regi förflyttade koristerna smidigt över scen och idén att nyttja Szymborskas Intervju med Atropos som ett slags ramberättelse gav möjlighet till en teatralisk dimension med bl.a. ödesbandsklippande Nödvändighetens döttrar i förgrunden.
Onödigt smal estetik
Härifrån var steget till alla poetissors moder, Sapfo, och Markku Kilpiös elegant expressiva Sapfosvit inte långt, medan Ulf Långbackas fyrsatsiga Ur tystnaden till Catharina Östmans vackra och kloka dikter ur samlingen droppar av musik spann vidare på den för Långbacka så typiska finstämt lyriska körestetiken.
Astor Piazzollas Libertango och kanadensaren Sid Robinovitchs Noche de Lluvia ur sviten Canciones por las Americas utgjorde välbehövliga kontraster, medan unge amerikanen Joshua Shanks Three Night Songs kändes mer än lovligt slätstrukna i tilltalet.
Det har sagts förr, men tål att upprepas: Evivakören är en klangligt raffinerad syntes av damer i sina bästa vokala år. Ambitionsnivån är hög, stämbalansen fungerande, sångarglädjen påtaglig och den emotionella outputen avsevärd, samtidigt som repertoarvalet ger en onödigt smal bild av kunnandet och kapaciteten.
Musikaliskt dirigerande Ruut Kiiski vikarierar för Hanna Kronqvist som gjorde två nummer med den äran och några större förskjutningar i repertoartänkandet är knappast aktuella inom den närmaste framtiden.
När Kronqvist är tillbaka vid Evivarodret gäller det dock att ta sig en rejäl funderare på hur man kunde vidga det estetiska reviret på ett meningsfullt sätt.