Filmrecension: Den stora svenska ensamheten
I Happy end trängs fem förljugna personer i sista delen av Björn Runges befrielsetrilogi. De vill tro gott om andra och sig själva, när varje atom i dem borde skrika att allt går åt helvete.
Drama
Manus: Kim Fupz Aakeson. I rollerna: Ann Petrén, Malin Buska, Gustaf Skarsgård, Johan Widerberg, Peter Andersson.
Det blåser en ständig storm, det skandinaviska ljuset bleker brutalt bort all färg. Människorna ser bräckliga ut, skallen blänker fram under tufsar av hår, ögonen lyser av naken panik. Deras behov av varandra är bottenlösa, förmågan att se varandra obefintlig. Det är verkligen inte vackert.
Jonna (Ann Petrén) är körskolelärare och mamma till den vuxna sonen Peter (Gustaf Skarsgård). Peter flyttar hem igen efter ett självmordsförsök och återfår, som många konstnärer, sin livslust då han börjar måla (och ligga med) Katrine. Katrine (Malin Buska) är städerska hos Jonna, långbent som en hind och i ett våldsamt förhållande med Asger (Johan Widerberg). Asger är så gott som djävulen själv, i skuld till banken, jugoslaviska maffian och sin misshandlade flickvän. Mårten (Peter Andersson) är änkling, en nykter alkoholist som tyckte det var jävligt skönt då polisen tog kortet och som nu åter tar körlektioner hos Jonna. Deras dialog är överraskande ärlig, som den kan vara mellan främlingar och just så plötslig som i verkligheten: ”Där uppe bodde min faster.” ”Jaså.”
Eller: ”Jag har köpt jordgubbar.” Den danska barnboksförfattaren Kim Fupz Aakeson är skicklig på att skriva som folk pratar, med all betydelse i undertexten. Sällan har man sett lika impotenta, ensamma vuxna (senast i Lukas Moodyssons Ett hål i mitt hjärta). De äldre kan åtminstone arbeta och kallprata medan de unga männen är övergivna barn som vältrar sig i självmedlidande, fasansfullt hjälpta och burna av kvinnorna omkring dem. Den enda befrielsen är att säga som det är.
Skådespelarnas film
Skådespelarna är utmärkta, men inte så de försvinner in i rollerna utan så att man beundrar vilken utmaning rollerna är. Johan Widerberg gör ett så kompromisslöst vidrigt misshandlarporträtt – exakt enligt regelboken – att han bara måste bli Guldbagge-nominerad. Likaså nominerad blev Peter Anderssons lågmälda, i det här sällskapet underbart öppna man. Nykomlingen Malin Buska är skör och stark: hårgardin över ett skyggt öga, ja och nej på en inandning, ansikte som slagits till oigenkännlighet (vilket perverst nog känns extra hemskt pga hennes skönhet). Gustaf Skarsgård börjar som en siluett i mörker och sitter ofta i mörkret: en sammanbiten karaktär, knotigt naken, hotfull, med stark dödslängtan. Det är som om han slöt sig kring sig själv för att undgå modern, men han visar både mod och bredd i en ömsint försoningsscen.
Men filmen tillhör Ann Petrén, urmodern. Som en nästan sinnesslött trubbig furie försvarar hon sonen mot odugliga flickor och sjukdomsinsikt, mot självkritik och att nånsin växa upp. Men lider hon av asperger eller oro? ”Jag gör så gott jag kan, det här är kärlek”, säger hon medan hon utför vansinniga saker, som att betala flickor för att ha sex med honom.
Filmen är hennes utvecklingsberättelse. Den slutar med en sång med texten ”I lied to keep you together” – ett lätt övertydligt budskap som vidgas då Ann Petrén får sitt Sommaren med Monika-ögonblick. Hon ser rakt in i tittarens ögon. Spännande att livet kan te sig så öppet för en medelålders kvinna.