Bokrecension: Nyckfulla och bekanta faser
I Susanne Ringells bästa dikter samsas intimitet och rymd, sorg och förlitan.
Dikter
Söderströms 2012
Susanne Ringells diktsamling På utvägen var jag en annan har undertiteln ”(växel)brukspoesi”. Att det skulle röra sig om särskilt brukbara dikter är förstås en deklaration med glimten i ögat. Växelbruket är däremot uppenbart, liksom i Ringells verksamhet i stort; alltsedan debuten i mogen ålder 1993 rör sig denna författare mellan olika genrer: novell, roman, dikt, drama.
Undertiteln är inte bara beteckning och lek, den sänker i viss mån också anspråken – på gott och ont, eftersom redovisade anspråk brukar hänga samman med inre krav. Det här är ingen dålig bok, ska sägas. Somligt är riktigt bra men annat sämre.
En handfull dikter har ett lite privat, självtröstande drag som lämnar läsaren utanför och i enstaka fall luktar konfirmationsblad. Bland alla tonfall återkommer en litet störande beställsamhet, gärna i form av vitsande med talesätt eller ironisk kanslisvenska: ”Aldrig har jag varit så rik / som nu. Jag förfogar över ett ansenligt förråd / av tillkortakommanden / som förräntat sig till aktningsvärda katastrofer.” Vid sådana utbrott försvinner både poesin och poetens sökande efter sin röst.
Ringell är avgjort bättre och bitvis dessutom mycket bra när hon experimenterar både med ordens sammanfogningar och ljudande kvaliteter, som i den lätt barockt ordvrickande ”Skulle jag då”, eller i en titellös lång, sinnligt flerskiktad dikt om hur sommaren nedmonteras av både människan, tidens gång och själva den dikt vi läser. En annan favorit:
En dag när nåden var tillgänglig
och böljande
maneter med enkel blomma i lila-
mitten
hade tyst släktträff vid bryggan
sälsam jag
länge i havet pånyttfödd kut
Här samsas intimitet och rymd, sorg och förlitan. Till att börja med kan man under läsningen förlägga betoningen på olika ställen och härigenom rör sig hela den i förstone stilla bilden. Ringell är annars svår att rättvist citera, både för att dikterna kan vara rätt ojämna – man skulle gärna stryka en del småord här och där – och för att de skiftar i stilnivå: mellan det lyriskt-organiska och det livsresonerande, om man ska förenkla. Men det finns diktarter som rimmar dåligt med den förenklingen. ”Det är 8:an som”, exempelvis, är närmast en liten novell, sorgset vinglig och alltigenom behärskad. Här vänder sig dessutom poeten från det subjekt som ibland kan kännas dominant. ”Hotell Glädjen” är också den berättande, dock en dikt: lätt förvånad, enkel och verkningsfull.
Tematiskt är Ringell allvarsam: det handlar om kärlekens och åldrandets på en gång nyckfulla och bekanta faser, om förlusterna som ömmar och stärker, om naturens motsägelseladdade vridningar:
Metallisk
augustialkemi.
Nu är allt hetta och guld.
Ingen behöver vaska.
Tistelluddiga kröker sig vägarna
mjuka i landskapet.
Ändå har Ringell aldrig särskilt långt till det mer uppsluppna, och det är med några undantag en tillgång för hela boken:
Det är sent på jorden
för sybariten
kan det heta (utan att dikten i övrigt är särskilt rolig). Eller, i en minnesvärd öppning, nästan à la Kristina Lugn:
Sommar. På en putmages avstånd finns getingmidjorna.