Skivrecension: Eldfågeln dansar vilt
Bergens filharmoniska orkester, dir. Andrew Litton. (BIS) WDR Sinfoniorchester Köln, dir. Jukka-Pekka Saraste. (Hänssler Profil)
Måhända var det en desperat aktion eller rejäl risktagning av Sergej Djagilev när han engagerade Igor Stravinsky att komponera musiken till en balett baserad på ryska folksagor för Ryska balettsällskapets säsong i Paris 1910.
Nikolaj Tjerepnin hade ursprungligen blivit tillfrågad och åtagit sig uppdraget, men han drog sig ur ganska snabbt. Också Anatolij Ljadov och Alexander Glazunov avböjde efter att ha blivit tillfrågade och när tiden började rinna ut kom den 26-årige Igor Stravinsky att bli Djagilevs räddning. Djagilev hade tidigare hänförts av Stravinskys Scherzo fantastique och beställt ett par mindre verk av honom, men skulle Stravinsky klara av att skriva en hel balett?
Efteråt är det lätt att se hur det här engagemanget och mötet mellan herrarna kom att bli ett av musikhistoriens mest lyckade. Eldfågeln blev bara första frukten av ett samarbete som senare resulterade i både Petrusjka (1911) och Våroffer (1913). Urpremiären av Eldfågeln i juni 1910 blev också en omedelbar framgång för balettsällskapet och tonsättaren och Stravinsky etablerades som aktör på den internationella scenen.
Detaljerat scenario
I uppdraget preciserades att musiken skulle vara skriven till ett detaljerat scenario med olika typer av musik för atmosfäriska stunder och lyriska passager. Det var precis vad Stravinsky skrev. Eldfågeln präglas av ett episodartat tänkande som återfinns i många av hans senare kompositioner.
Eldfågeln visar sig således kalejdoskopiskt ur en mängd olika perspektiv och musiken varierar från dödsfruktan till passionerade melodier och fantastiska linjer och färger – som hämtade ur en fantasi- eller drömvärld. Samtidigt löper musiken utan hinder från en stämning till en annan.
Nyss har två färska inspelningar av Eldfågeln utkommit: Bergenfilharmonikernas inspelning under ledning av Andrew Litton för BIS och WDR Sinfonieorchester Kölns dito under ledning av Jukka-Pekka Saraste för Hänssler Profil.
Generellt kan sägas att BIS-inspelningen är föredömligt tydlig och dynamisk och tar fram alla färger och kvaliteter i Bergenfilharmonikernas sound, medan Hänssler Profil-inspelningen inte har samma skärpa. Litton går också rappt vidare från en episod till en annan, medan Saraste tar mera tid på sig att suga på karamellen.
Därför fastnar jag för Bergenfilharmonikernas version. Orkestern är taggad till tusen och spelar så skarpt man bara kan tänka sig med sagolik passion, magiska orkesterfärger, förstklassig precision och en rejäl portion blodsmak i munnen. Fruktan blandas med lekfullhet, precision med passion.
På Kölnarnas skiva finns också Stravinskys lekfulla Scherzo fantastique, stycket som Djagilev först hörde i början av 1909 och som gjorde att han blev betagen av Stravinskys musikaliska förmåga. På Bergenfilharmonikernas skiva paras Eldfågeln med Stravinskys Hälsningspreludium till Pierre Monteuxs 80-årsdag samt hela hopen av tonsättarens mer eller mindre obskyra arrangemang av Tjajkovskijs Pas-de-deux, Sibelius Canzonetta och Chopins Ass-dur-nocturne och Grande Valse Brillante.
Lyssna till inspelningarna på Spotify:
Bergenfilharmonikerna, dir. Andrew Litton
WDR Sinfonieorchester Köln, dir. Jukka-Pekka Saraste