Teaterrecension: Mor Courage med förnyad kontur
Teaterlinjen på Västra Nylands folkhögskola har under många år erbjudit publiken genomarbetade uppsättningar av äldre och nyare klassiker. Ribban är alltid högt placerad. Och publiken får alltid se nya ansikten, det kan hända att man bevittnar de första stegen på en skådespelarkarriär.
Översättning: Marina Meinander. Regi: Åsa Salvesen.Scenografi, dräkter, ljus: Erik Salvesen. Musik: Arbetsgruppen ledd av Ville Hukkinen. I rollerna: Josefine Fri, Axel Hansas, Sofie Häkkinen, Aurora Kyllönen, Andreas Lindblom, Tove Qvickström, Linnea Sundblom. VNF:s andra premiär på Tryckeriteatern i Karis 9.3
Under senare decennier har man sällan sett Brecht på teaterscenerna, men nu verkar han vara på väg in igen. En analytisk åskådlighet som hans och en skarp blick för vad samhällsekonomin gör med enskilda finns en det stor beställning på. För ett par år sedan satte en Stockholmsteater upp Mor Courage och hennes barn i en scenbild som lutade mer åt vår tid än trettioåriga kriget, som är berättelsens ram. Där rattade Courage en blå husbil och hennes barn trängde ihop sig i framsätet. På Tryckeriteatern har man kvar dragkärran, nu ser den ut som en uttjänt släpvagn. I lasten finns allt möjligt: stövlar, ammunition och Coca-Cola. Courages barn markerar tidstillhörighet i klädsel, Converse och dunjacka glimtar fram. Miljön och belägenheten – den ensamförsörjande mamman – är tidlös. Pjäsen har heller aldrig setts som historisk. Den vill att vi får upp ögonen för vår egen tid.
En fräsch Courage
Teaterlinjen i år har sex studerande, och i Mor Courage har de många roller att dela på. Det är i samklang med Brechts teatertankar, och som teknik är det nästan regel i dag. Titelrollen har man besatt utanför själva klassen. Men Tove Qvickström som gör Courage, marketenterskan som försörjer sig på kriget, fungerar också som lärare på teaterlinjen och det inbäddade proffset bli en del av skolningen för eleverna.
Pjäsen spelas på ett öppet scengolv mellan två sektioner åskådarrader. Belysningen är hårt riktad, man har en konstant känsla av dunkelhet och rökighet. Man spelar texttroget men kompakt. Sång- och musikspåret är särskilt genomtänkt och uppdaterat. Ensemblen med sammantaget sex aktörer låter bra tillsammans. Där finns flera fina röster, den man minns bäst tillhör Aurora Kyllönen och har klarhet och karaktär.
Tove Qvickström är en artikulerad och tydligt spelad mor Courage. En av de fräschaste man sett, skulle man kunna säga. Hon är ung och vital, men det krymper inte rollen som är minst sagt handlingskraftig. Fokus är ändå mer än någonsin på mor Courages barn. Det ger dramat en förnyad kontur, dem man tänker på är inte bara unga som hindras att leva av alla krig som pågår, utan också de som aldrig får ett jobb, unga utan hopp i rovkapitalismens Europa.
Endast döttrar
Samspeltheten är stor, och fastän man tidvis är ganska underhållande tillåter man sig inget publikfrieri. Därför blir effekten desto större när Josefine Fri gör entré som Yvette, som lyckosamt fnaskat sig fram genom kriget, i minkpäls och de största påfågelfjädrar som någonsin pyntat en liten hatt. Axel Hanses gestaltar kocken, som går in i kriget med största självförtroende och kommer ut ur det som en desperat man. Andreas Lindblom ger den nedtonade pragmatismen ett ansikte i sin roll som fältprästen. Sofie Häkkinen ger mor Courages äldsta en djup och tragisk underton, man kan låta tankarna gå t ex till de fattiga unga i USA som tar värvning och får sina skändligheter i krigszonerna uppvisade av Wikileaks.
I VNF:s uppsättning är alla barnen döttrar. Så var det inte i den ursprungliga rollistan men det känns inte alls främmande. Den yngsta, Kattrin, som är den enda som har inlevelse och medkänsla, och därför också är stum, görs intensivt av Linnea Sundblom. Hennes utstrålning ger föreställningen den balans som krävs, och hennes sista heroiska gärning i en värld där inga hjältar finns, skickar några kårar längs ryggraden.