Musikrecension: Expressiva himmelska visioner
Helsingfors Barockorkester och Helsingfors kammarkör, dirigent: Aapo Häkkinen. Solister: Kajsa Dahlbäck, sopran, Ian Honeyman, tenor, Herman Wallén, baryton. Carl Philipp Emanuel Bachs Uppståndelseoratorium. Klang i kyrkan, Berghälls kyrka 11.3.
”Han är fadern, vi är barnen”. Föreställ er Mozart dirigerande tre framföranden i rad av oratoriet Die Auferstehung und Himmelfahrt Jesu i Wien 1788 med en exalterad Haydn i publiken och lägg härtill att det inte kan ha dröjt länge innan den unge Beethoven lade vantarna på partituret.
Plötsligt förstår vi innebörden av Mozarts inledande utsaga om en av musikhistorien mest spännande gestalter, Johann Sebastians femte barn Carl Philipp Emanuel med efternamnet Bach. Han var under sin levnad en av musikvärldens klarast lysande stjärnor, som efter 1800-talets negligering i dag återinträtt på den musikaliska parnassen.
Och visst förstår vi även Mozarts och Haydns entusiasm. Uppståndelseoratoriet är ett av genrens lyskraftigaste verk där Bach, som här opererar långt in på klassicismens domäner – stundtals rentav förebådande Beethoven – inom ramen för den föredömligt korta tidsrymden om 75 minuter målar upp en suggestiv fresk av tiden mellan uppståndelsen och himmelsfärden.
Det handlar mera om de av händelsförloppet framkallade stämningarna än rent konkreta illustrationer av de dramatiska skeendena – även om sådana också förekommer – och Bach spelar i expressiva recitativ, känslosamma arior och schvungfulla körer på suveränt känsligt vibrerande strängar.
Hänfört musicerande
Aapo Häkkinen, som klokt nog valde att dirigera stående i stället för sittande bakom cembalon, verkade vara en optimal tolk av de stundtals nog så mustigt jordbundet klingande himmelska visionerna och han piskade på sina ypperliga ensembler till ett minst sagt hänfört musicerande.
Ian Honeymans tenor klingade mäkta uttrycksfullt, även om den yviga koreografin stundtals kom åt att störa, och Kajsa Dahlbäck gjorde sitt relativt begränsade parti med stil och smak. Att besätta den emotionellt laddade låga mansrollen med en lyrisk baryton visade sig däremot lätt problematiskt. Herman Wallén sjöng vackert som få, men drunknade ställvis i de brusande tonkaskaderna.
Den entusiastiska publiken verkade ha föga problem med att mitt i fastan få en föraning om påskens glädjebudskap och man kan svårligen tänka sig en festligare avslutning på en programmässigt lika spännande som mångfasetterad Klang i kyrkan-festival. Ribban höjs onekligen avsevärt med tanke på nästa års festivalfinal.