Steel Panther och längtan efter en roligare forntid
Amerikanska partyrockbandet Steel Panther kopierar och driver med 1980-talets hårdrock, en tid i musikhistorien då hårspray och spandex var viktigare än rytmkänsla. Hbl:s recensent Lasse Grönroos såg Steel Panthers debutspelning i Finland i söndags och sammanfattar sin upplevelse med tre bokstäver: ”Dude!"
Personligen är jag ingen större vän av humor-rock (med undantag för Spinal Tap) så mina förväntningar var litet tudelade inför fenomenet Steel Panthers gig. Men visst är ju (b)anal humor den bästa. Och helt tydligt går det hem hos bandet som startade som coverband på rockhaken i L.A. och i söndags sålde slut Nosturi i Helsingfors.
Visste ni förresten att Steel Panther hette Metal Shop och Metal Skool tidigare? Redan på förmiddagen kunde man läsa bandets tweets om hur mycket penicillin de kommer att behöva i Finland …
De är mycket duktiga musiker och de trallvänliga hårdrockspastischerna fungerar således lika bra som vilken Bon Jovi-hit som helst. Michael Starr sjunger dessutom bättre än Vince Neil eller Axl Rose någonsin gjorde. Efter tre album är pantrarna sannolikt på toppen just nu. Min tippning är att intresset för skämtet kommer att avta, såsom det gick för The Darkness, men än sen. Det är ju här och nu som gäller.
Mellansnacket höll sig troget kring fjånda, sprit och knark. Flera av de bättre skämten går dessvärre inte att återge i en familjetidning som Hbl. Talen var många och långa, men jag fann mig själv stå och fånskratta åt dem. Spiknykter, märk väl.
I typ en och samma låt susade alla legenderna förbi i riffen: Blackmore, Van Halen, Slash, Frehley … Det är bara sååå metal att lira Sweet Child o' Mine snabbare än någon annan!
Någon sociolog kan säkert förklara varför grovt kvinnoförnedrande medelålders män i spandex lyckas locka brudar upp på scenen för att visa pattarna (fick hon inte i Mattliden, förresten?) men alla verkade nöjda. Men faktum är att både yngre och äldre rock-fans saknar en roligare tid som inte längre finns. Titta nu på till exempel Mokoma eller Nickelback och jämför sedan med Mötley Crüe eller Judas Priest kring 1983 … Inte kan man annat än instämma i avslutningslåten: Death To All But Metal!
Den som vill förkovra sig i Steel Panthers förebilder skall gräva fram följande album för blöta förfester: