Filmrecension: Benjihopp till vuxenlivet
Efter att ha gjort kortfilmer och tv-serier debuterar Maarit Lalli i det långa formatet med Snart 18 (Kohta 18), ett workshop-koncipierat vardagsdrama om några ynglingar på tröskeln till vuxenlivet.
Drama
Manus: Henrik Mäki-Tanila, Maarit Lalli. I rollerna: Henrik Mäki-Tanila, Karim Al-Rifai, Anton Thompson Coon, Artu Lähteenmäki, Ben Thompson Coon, Elina Knihtilä, Mari Perankoski, Hannu-Pekka Björkman, Tarja Heinula, Niina Nurminen, Mats Långbacka, Ilari Johansson.
Filmen har drag av gängskildring men det handlar ändå mer om det individuellas problematik än om gängets dynamik då pojkarna som bildar kvintetten presenteras i tur och ordning. Karri (Henrik Mäki-Tanila), André (Karim Al-Rifai), Pete (AntonThompson Coon), Akseli (Arttu Lähteenmäki) och Joni (Ben Thompson Coon).
Pojkar som har sina drömmar och dras med sina problem. Pojkar som står för trots, lynnighet och sårbarhet. Ändå gäller det inga ligister och desperador utan pojkar som kommer från relativt normala hem i Helsingfors.
Tidsenlig skildring
Snart 18 präglas inte av de mörka stämningar som frammanas i Aku Louhimies frusna själslandskap, även om mindre trygga hemförhållanden bidrar till trotsattityderna och sammandrabbningarna. Filmen följer nämligen, i fyra av de fem berättelserna, tidens melodi med ensamförsörjare och nya styvfamiljer.
Så är till exempel Andrés mamma (Mari Perankoski) en ensamförsörjare med lite lösa kvällsvanor vilket innebär att André är den som ofta får ta hand om lillebror. När Karri ryker ihop med sin mamma (Elina Knihtilä) gäller det ändå mest bagateller medan Jonis knarkande utlöser hysteriska scener mellan modern (Niina Nurminen) och fosterfadern (Mats Långbacka). Mer timida föräldrar är Hannu-Pekka Björkman och Tarja Heinula som inte ens vet om att Pete gjort flickvännen gravid och att hon äter abortpiller. Episoden mellan Akseli och hans far (Ilari Johansson), som valt ett jägarliv på landet, kan lite påminna om regissörens prisbelönade kortfilm Kovat miehet (1999).
Pojkarna, av vilka de flesta är färskingar inom film, har ganska mycket kunnat påverka dialogen och situationerna. Visst låter det ofta äkta men också lite enahanda med de ständiga svordomarna och de smått tjatiga munhuggningarna. På något sätt blir storyn hängande i luften mellan den spontana verkligheten och det styrda dramat. Man störs av nånting konstlat och tillrättalagt över situationerna och konfrontationerna också om det delvis just gäller ungdomlig storm och längtan, Sturm und Drang, som gör en höna av en fjäder.