Bokrecension: Fullständigt tonsäker, allvarsamt angelägen
Rikt genomvävt bildspråk, kroppslighet och elektricitet – Anna-Lina Brunell känner sig både övertygad och inkluderad av Matilda Södergrans nya diktsamling.
Lyrik
Schildts 2012
Kanske är släppdatumet för Matilda Södergrans nya bok en lycklig slump, men internationella kvinnodagen verkar onekligen vald med omsorg. I sin tredje diktsamling gör Södergran enligt förlaget en studie av den fiktionaliserade kvinnan. Det är omöjligt att blunda för världens begrepp kring horan och madonnan, säger pressmaterialet, såvida man inte är narr eller dåre.
Bullar, vågskum, snäckor
Maror (ett sätt åt dig) är en vacker titel och en vacker bok. På omslaget ett foto av Madam Milo, ”Queen of Hair”, i svart sammetsklänning och med Rapunsellångt hår.
På baksidan fler hårstrån, och ett citat ur boken: ”Det är fullt möjligt att göra en människa statisk.” Statisk i betydelsen elektrisk, som torrt hår om vintern? Eller statisk, som i oföränderlig och orörlig? Både och, får man tro. Kvinnan som hon tecknas i Södergrans bok har ett strängt begränsat manöverutrymme, är måttad och återhållen. Som om hennes enda utförandeform var hora, moder, docka, sjöjungfru. Men människan i kvinnan är levande. Kanske statiskt elektrisk.
Den kvinnliga sfären som Södergran skriver fram är klassisk, jordbunden. Attributen är åkrar och fält, vete som växer, torrt gräs och hö, hårflätor, margarin och bullar, vågskum, snäckor. Som tidigare hos Södergran upplevs tillvaron och jaget genom kroppen, om än mindre sexuellt betonat än förut. Om kroppen fick uttrycka aggressivitet framför allt i debuten från 2008, Hon drar ådrorna ur, förmedlar den här snarast en känsla av avighet och oförmåga. Klänningen kliar mot huden. ”Tyget kring kroppen omslutande. Tystnaden kring kroppen avslutad. / Det är inte alltid en fars att gå måttlös.”
Hår och munnar
Nej, det är inte längre tyst om kroppen, och har inte varit på ett bra tag. Södergrans studium för tankarna till andra vågens feministiska litteraturkritik, som växte fram genom skärskådningar av konstens kvinnobilder och sedan genom försök att skriva fram den specifikt kvinnliga erfarenheten. I Maror är det som om Södergran lyfter upp sin egen motivkrets, håller mot ljuset och sorgset självkritiskt ser alla gamla reproducerade föreställningar om kvinnan däri. Maror berättar en historia som har berättats förut – men Södergran gör det oupphörligt fängslande och helt i sin egen rätt.
Försöken att undkomma dessa gamla föreställningar illustreras bland annat i ett nästan trichotillomaniskt avlägsnande av hår: att slita sitt hår, bortryckta tovor på golvet. Ändå är diktsvitens starkaste motiv munnarna. De får mig att tänka på Stina Aronsons 40-talsroman Hitom himlen och dess suggestiva gestaltning av språk, tal och tystnad. Södergran ligger nära Aronson i både ton och tematik: här förekommer pladder, läten, gurglanden och stumhet, och en längtan efter talet, tanken. I munnen krasar det torrt när den fylls av hår, ströbröd, sand.
Skriva bortom henne
På så sätt är Maror inte bara en undersökning av den fiktionaliserade kvinnan, utan så som jag läser den framför allt en uttryckt önskan att skriva bortom henne.
Tydligast formuleras det i rader som: ”Du försökte tala genom munkavlen. / Du blandade dig i”, eller: ”Du ska använda munnen till att äta / men missbrukar dess funktion.” En snarlik tematik fanns i Sara Mannheimers senaste roman Handlingen som kretsar kring en kvinnas upplevelse av att vara utestängd ur bildningen, utfrusen av bibliotekets bokryggar.
Mannheimers huvudperson försöker läsa sig in i litteraturen, Södergran skriva: ”Du skriver i ett rum med andra människor. / Du vill att de ska vara tysta men de säger ingenting”, ”Det är nästan inte möjligt att skriva under de här omständigheterna.” Utanförskapet och försöken att överbrygga det innebär inte bara en känsla av att vara avvikande i förhållande till omgivningen utan också en upplevelse av att tappa bort sig själv. ”Du har frånvänts dig själv”, heter det i en dikt, och i en annan: ”Du påminner för mycket om det som inte är du.”
Fantastiskt målinriktad
Med Maror har Södergran övergett jag-formen från sina två tidigare diktsamlingar till förmån för ett du-tilltal. Kanske är det till för att åskådliggöra ett imperativ, och det auktoritära tonfallet blir mycket riktigt svårt att smita ifrån eller ens misstro – det övertygar, men fungerar samtidigt på ett paradoxalt sätt inkluderande. Det är egendomligt effektivt, och Maror är på det hela taget en fantastiskt målinriktad text, fullständigt tonsäker och allvarsamt angelägen.
Personligen finner jag mig också mer tillrätta i den bildvärld Södergran hittat fram till här. De närmast surrealistiska metaforerna är färre än förut, även om man till stor del kan känna igen motiven. Myllan kontrasteras mot luften, vinddrag och fåglar, tyget mot papper.
Över huvud taget tycker jag mig se en större målinriktning i också bildspråket, rikt genomvävt som det är. ”Gommen är nu mer räfflad än annars”, skriver Södergran, och jag som på föregående sida läste om ett vattenbryn, ser genast framför mig sandbottnen vid en långgrund strand. Maror har mig helt och hållen.