Bokrecension: Som en fet jävla smäll
Kompromisslösheten är Mattias Alkbergs ledstjärna. Redan titeln på den femte samlingen, Era svin, vittnar om att han rör sig fjärran från all inställsamhet.
Lyrik
W&W 2012
”Jag skulle inte kunna göra något folkligt om man så klippte mig i små bitar och lät mig regna ner över Allsång på Skansen”, skrev musikern/poeten Mattias Alkberg i den bloggessäbok som sändes ut tillsammans med hans senaste skiva Anarkist.
Sådana smått provocerande uttalanden gör han gärna, men på sitt eget sätt är han ändå just folklig. En sanningssägare som inte är rädd för att sticka ut hakan, och som för det bortglömda småfolkets talan. De socialt eller geografiskt marginaliserade – han bor också själv kvar i Luleåtrakten, trots att så många av hans medmusiker flyttat söderut. ”För mig”, säger han, ”är Stockholm som världens största bar. Folk bara umgås. Men jag vill inte umgås.”
Kompromisslösheten är hans ledstjärna, både inom hans experimentella rockgrupp Bear Quartet och i verksamheten som poet. Redan titeln på den femte samlingen, Era svin, vittnar om att han rör sig fjärran från all inställsamhet, vilket i och för sig inte hindrar honom från att använda sig av ett direkt tilltal. ”Jag skriver till dig”, lovar han som öppning, och sedan känns det faktiskt som om han riktade sig just till mig.
Ofta glider han in i långa prosalyriska resonemang, med teser och antiteser och retoriska snärtar som blandas med rusande flödessekvenser. Och trots det myckna reflekterandet blir han aldrig någon intellektualiserande diktare. Han har tankar som ska ventileras, visst, men den grundläggande drivkraften i hans lyrik är behovet att ta ställning. Rakt på sak.
Att skriva undertexten
Den vardag Alkberg gestaltar rymmer i princip allt existensen kan inkludera, såväl extremt jordnära ting som hisnande tankesprång, men vilka områden som än berörs är språket strikt konkret. Också i texter som kan förefalla symbolspäckade lägger sig snabbt alla bitar på sina naturliga platser, så att helheten blir glasklar. ”Och jag vill att allt ska kunna utläsas omedelbart”, deklarerar han själv, ”inte tolkas / Jag vill skriva undertexten / När jag skriver den verkliga texten.”
Och den undertext han skriver är en autentisk glesbygdspoesi. Här biter man ihop och tar bilen för att man måste. Man seglar inte omkring på flashiga barer, och inte söker man sig till skogen för att naturen skulle vara så skön heller. Man bara är, i ett mellanland, och gör det man måste.
Kanske är det här ingen odödlig eller nyskapande lyrik, men det finns inte så många svenska poeter som lyckas hålla markkontakten och distansen till egot så här intakt samtidigt som proklamationerna och sanningarna avlöser varandra. Här finns en ilska som verkligen känns, och det är en lättnad då den får komma ut.
”In till getingarna och småfåglarna / Till text som känns / Som barns dödsannonser / … / Som ansiktet mot asfalten / Som en fet jävla smäll.”