Lundberg: "Sex är som mat på bordet"
Lotta Lundberg har skrivit en roman om Pitcairn – Brittiska samväldets avlägsnaste utpost i Stilla havet där hälften av byns vuxna män stod åtalade för våldtäkt 2004. En gick fri, sex fälldes.
Roman
Natur och kultur 2012
47 invånare på en mycket svårtillgänglig ö långt ute i södra Stilla havet, en blandning av brittisk och tahitisk kultur, sol, hav, frukter och grisar, en paradisiskt loj livsstil under palmerna. Å andra sidan flickor och mammor och mormödrar som betraktar flickors sexdebut vid 12 med en vuxen man som landets sed, inte så trevligt kanske men absolut inget att bråka om.
Pitcairn-rättegången 2004, med sina drygt 50 åtalspunkter om pedofila övergrepp och våldtäkter begångna under decennier, gjorde omvärlden medveten om denna gudsförgätna avkrok. Reaktionen var med rätta förfäran. Förövarna skulle dömas, de kränkta kvinnorna få upprättelse, övergreppstrauman som förtigits i åratal skulle läkas.
Det var å andra sidan lätt att föreställa sig det lilla ösamhället befolkat av inavlade pervertiker, liderliga gubbar som satte på allt som rörde sig, knappt pubertala flickor med magen i vädret och vikande blick, ett elände av depraverad isolation.
Men var det så? Och hur var det för det där tiotalet kvinnor och barn och män som skulle leva kvar på Pitcairn efter det här?
Frihet att sväva på målet
Den svenska författaren Lotta Lundberg har tagit sig före att fundera på det här så som skönlitterära författare plägar, med fantasins hjälp. Hon nämner inte Pitcairn, men parallellerna är helt uppenbara. Ön är en roman, en moralisk parabel med fiktionens frihet att sväva på målet. Hon använder sin fiktiva huvudperson, den svenska läkaren Olivia, som försöksdjur. Hur skulle en Olivia, bofast på ön sen 25 år och därmed utböling men ändå inne, uppleva det hela? Om fakta var som de var, hur skulle det kännas?
När den brittiska utredningsgruppen med en socialchef i spetsen landstiger på ön för att undersöka sanningshalten i de första besvärande ryktena om sexövergrepp, är Olivias initiala känsla skuld. Är det hon som lockat hit dem, genom att inte kunna lugna den rasande pappan till en turistflicka som blivit tafsad på av lokala pojkar under en badseans när hon besökte ön? Olivia ser på de landstigande engelsmännen med avsmak och aversion.
Vill inte se med nya ögon
Olivia reagerar som var och en av oss, hur konstigt det än låter. Hon vill inte se ön med nya ögon, hon vill inte tänka på att det finns sådant som hon inte vet om sin älskare Tayip. Hon vill inte se de tonåriga mödrar hon pysslar om på sin mottagning som offer, när de själva bara verkar glada och stolta över att ha blivit av med oskulden som alla andra jämnåriga. Eftersom alla ungar är lite allas, har hon själv fått vara fostermamma åt en underbar flicka, också det enligt landets sed.
Repliken "Sex är som mat på bordet för oss" har Lundgren tagit ur en dokumentär rapport från ett medborgarmöte på Pitcairn, där öns kvinnor försökte försvara sina män och sin syn på sexualitet – för det gjorde många av dem. Och någon argumenterade säkert som Olivias fosterdotter Moana – att hela världen har gett fan i oss i trehundra år och sprängt sina kärnladdningar över huvudet på oss, och nu plötsligt skall de köra ner sin moral i halsen på oss med våld.
En lokal kultur som ser 12-åriga småtjejer som lovliga och våldtäkt som harmlöst prassel i undervegetationen måste förändras, med våld om så krävs. Jag tänker mig att den fiktiva Olivia, Lundberg och jag är helt överens om det här – men alla har vi väl kvar en del frågor.
I Lundbergs roman får de dömda männen själva bygga sitt fängelse, och de får fortsätta med sina arbeten på dagarna, vilket de också gjorde på Pitcairn. I dag är straffen avtjänade och fängelset tomt. Jag vet inget om huruvida sexdebuterna sker senare, förstföderskorna är äldre eller buskagen säkrare på Pitcairn i dag. Jag vet inte heller hur livet gått vidare för dem som flyttat från ön. Men Lundberg har lyckats väcka min nyfikenhet och förundran.