Kristina från Duvemåla i lyrisk kammarversion
Maria Ylipää har fått ampla lovord av upphovsmännen för sin titelrollsprestation och visst klingar hon som en dröm, skriver Mats Liljeroos.
Musik: Benny Andersson. Sångtexter: Björn Ulvaeus. Manus: Lars Rudolfsson & Jan Mark. Orkestrering: Anders Eljas. Regi: Lars Rudolfsson. Musikalisk ledning: Hans Ek. Scenografi: Robin Wagner. Koreografi: Lena Josefsson. Dräkter: Kersti Vitali. Mask & hår: Pirjo Ristola. Ljus: Linus Fellbom. Ljud: Stanley Lönnquist. I rollerna: Maria Ylipää, Robert Noack, Oskar Nilsson, Birthe Wingren, Kent Sjöman, Esa Aapro, Glenn Daniel Nilsson, Veronika Mattsson, Heli Närhi, Peter Arnoldsson, Ingemar Raukola, Jussi Ziegler, Matti Pasanen, Arne Nylander, m.fl. Förhandspremiär på Svenska teatern 28.2.
Att göra musikal på Vilhelm Mobergs innehållsdigra Utvandrarepos borde egentligen vara omöjligt, men Benny Andersson, Björn Ulvaeus och Lars Rudolfsson gjorde det ändå och efter Malmöpremiären på Kristina från Duvemåla 1995 känns tilltaget som världens mest naturliga sak.
Alla behövliga grundingredienser finns nämligen där. Storyn är urstark: tidlöst universell och genuint berörande med avsevärda existentiella djup som öppnar sig mitt i den realistiskt skildrade karga verkligheten. Karaktärerna känns levande och trovärdiga och Kristinas och Karl Oskars kärlek hör till den sorten som vid behov tränger igenom självaste urberget.
Berättelsen bjuder på en myckenhet av såväl emotionellt som rent dramatisk tacksamt material, även om själva stoffet med sin vidsträckta kronologi och mångfasetterade handling ställer avsevärda dramaturgiskt-narrativa krav.
Lars Rudolfsson har i sin samtidigt jordnära och stiliserade regi löst upplägget med en lång räcka hastigt passerande bilder så elegant att man får känslan av en kontinuerligt fortlöpande helhet, där masscenerna och de mer intima konstellationerna balanseras mot varandra på ett fruktbart sätt.
Han har även haft ypperlig hjälp av Broadwayveteranen Robin Wagners luftigt avskalade scenografi, som antyder betydligt mera än den skriver på näsan. De tunga stenarna i den småländska åkertegen lättar i ett magiskt ögonblick upp i luften, på nolltid växer konturerna av ett segelfartyg fram och scenen där säden som i ett trollslag skjuter upp ur tiljans bördiga Minnesotajord framkallade berättigade spontana applåder.
I centrum står självfallet Anderssons andlöst vackra, ställvis ogenerat känslosamma men aldrig insmickrande musik och Ulvaeus ömsom skirt poetiska, ömsom handfast vardagsnära sångtexter, som ingår en symbios vi inte varit bortskämda med sedan Rodgers & Hammersteins glansdagar.
Den till stora delar genomkomponerade musiken, smakfullt instrumenterad av Anders Eljas, hämtar sin inspiration från de mest skilda håll, men ändå klingar allt som just Andersson och ingen annan. De webberska manéren ligger stundtals på lur, men Andersson är alltför smart för att falla i sådana gropar och den folkliga undertonen, som går som en röd tråd genom partituret, förlänar helheten en avgörande fräschör.
Och som musiken förverkligades sedan! Maria Ylipää har fått ampla lovord av upphovsmännen för sin titelrollsprestation och visst klingar hon som en dröm. Det är möjligt att hon, liksom vissa övriga i ensemblen, kunde ha jobbat ännu mer med det svenska uttalet i talpartierna, men hon spelar och sjunger med en sådan oemotståndlig chosefrihet att man snabbt glömmer dylika petitesser.
Även de centrala manliga rollerna är optimalt besatta. Robert Noacks välsjungna Karl Oskar är samtidigt handlingskraftig och vek, medan unge Oskar Nilsson (brodern Robert) med sin vackra ljusa tenor stod för kvällens kanske gedignaste sånginsats. En speciell eloge går dessutom till Birthe Wingren, välklingande som alltid, och hennes frejdigt färgstarka gestaltning av omvända sockenhoran Ulrika.
Detta handlar, av rent praktiska skäl, om en kammarversion av det mer operamässiga originalet, men det man eventuellt förlorar i klanglig effekt vinner man i lyrisk intimitet. Hans Ek dirigerade den över tre timmar långa föreställningen föredömligt flexibelt, den 24 personer starka orkestern och den 28 personer starka kören musicerade med självklar auktoritet och Stanley Lönnquists ljudbild fungerade fullkomligt klanderfritt.