Det svenska guldet blev inte till sand
Kristina från Duvemåla är en lyckad musikalsatsning men den måste ses i ljuset av det kulturpolitiska ställningstagande som följer av att stora scenen invigs med en så kallad outhouse-produktion, skriver Isabella Rothberg.
Rikssvenska har alltid talats på Svenska Teatern. Fram till att Nicken Rönngren tog över 1919 och började anställa finlandssvenska skådespelare var rikssvenskan i stort sett regeln och inte undantaget när det gällde scenspråket.
När jag ser Kristina från Duvemåla känns det i stunder som om jag gjort en tidsresa till den pre-rönngrenska perioden. Musikalversionen av Vilhelm Mobergs utvandrarepos signerad Abbaduon Benny Andersson och Björn Ulvaeus är en paketlösning – lite som ett kataloghus man beställer och som sedan levereras i sin helhet och monteras upp på tomten. Måtten anpassas för beställarens behov och det blir på så sätt unikt, samtidigt som det fortfarande ser ut som huset i katalogen. Det innebär inte att Svenska Teaterns Kristina från Duvemåla skulle vara identisk med den ursprungliga uppsättningen, snarare illustrerar liknelsen mekanismen bakom den här typens produktion.
Största delen av det konstnärliga teamet – regissören Lars Rudolfsson, kostymdesignern Kersti Vitali, koreografen Lena Josefsson m.fl. – kommer från vårt västra grannland, likaså de manliga huvudrollsinnehavarna och en stor del av kören. Det är absolut inget fel med kulturimport men det blir problematiskt när det gäller ett teaterhus som finansieras med skattemedel. Slutprodukten – en alldeles lyckad musikal – måste ses i ljuset av det kulturpolitiska ställningstagande som följer av att den nyrenoverade stora scenen invigs med en så kallad outhouse-produktion. Vilken blir den svenskspråkiga nationalscenens roll när man väljer att inte nyttja teaterns fasta ensemble eller ens prioritera finlandssvenska scenkonstnärer i rollbesättningen?
Fina tolkningar
Många skulle säkert inflika att poängen är att erbjuda publiken de allra bästa förmågorna ute på marknaden. Och visst, guldkorn har silats fram genom den audition som hållits för att hitta nybyggarna Karl Oskar och Kristina som på 1840-talet utvandrar från Sverige för att hitta lyckan – eller egentligen något så enkelt som en drägligare tillvaro – i Amerika. Robert Noack gör en jämn, sympatisk och charmig Karl Oskar och Oskar Nilsson en egenartad och känslig version av hans bror, drömmaren Robert. Han väljer inte Peter Jöbacks bildsköna tolkning utan påminner mer om Eddie Axbergs sköra pojke i Jan Troells filmsvit Utvandrarna och Nybyggarna.
Det här är ändå kvinnornas show, framför allt Maria Ylipääs vilket de stående ovationerna som bryter ut när ridån sänkts vittnar om. Med sin röst och karisma lyckas hon fylla de ensliga sädesfälten och björkdungarna som breder ut sig i Robin Wagners stiliserade scenografi.
Medan Ylipääs roll som den alltuppoffrande modern ändå är svårare att identifiera sig med i dag känns Birthe Wingrens Ulrika som en betydligt modernare figur. Från hora till helgon har hon gått när hon anslutit sig till Danjels (Kent Sjöman) frikyrkliga församling – en utvecklingsberättelse som inte bara gör henne mänsklig utan också påminner om samtidens identitetsprojekt där man ständigt kan uppfinna sig själv på nytt.
Mellan Wingren och Ylipää slår det gnistor, såväl i den häftiga verbala fajten ombord på Amerikabåten som i den varma vänskapsrelation som så småningom växer fram genom barnafödande och relationsbekymmer. Kristina från Duvemåla handlar trots allt om att finna stöd i gemenskapen – i familjen, byn och samhället.
Statisk början
Första akten känns ändå för lång och statisk, inte minst då scenbilden bara får liv genom försiktigt färgbyte på fondväggen. De grå stenbumlingarna hinner jag tröttna på efter två timmar.
På samma sätt bjuds det på oändliga variationer av en stående eller marscherande kör i gruppscenerna. Långt mer dynamiskt blir det när gänget försätts i vacker folkdans i andra akten. Efter pausen börjar också scenbilden leva som när det tunga snötäcket avlöses av glimmande svart åkerjord och spirande sädesslag. I takt med att nybyggarlivet kommer i gång ökar tempot och man rycks med i handlingen. De starka känslorna som brusar upp hos karaktärerna accentueras av färgskalan som blir allt djärvare.
Berörd blir jag ändå främst av sångerna, tonernas universella språk och den kärva poesi som gör sig gällande i sångtexten. Dialogerna däremellan har inte samma finess som örhängen som Guldet blev till sand och Du måste finnas.