Musikrecension: Wienfilharmonikerna imponerade i Stockholm
Dir. Lorin Maazel. Mozart: Symfoni nr. 40, g-moll, Wagner-Maazel: Ring without words.
Stockholms konserthus 22.2.
STOCKHOLM Wienfilharmonikerna må vara en bastion inom den klassiska musikkulturen, men samtidigt är det lätt att se och viktigt att minnas hur starkt orkestern betonar vissa aspekter framför andra.
Rent musikaliskt tycks tyngdpunkten ligga på allt det som vi är vana vid att förknippa med tysk musikkultur: form, struktur, harmoni och stämföring. Rytmisk flexibilitet och klanglig sensibilitet accentueras inte i lika hög grad. Allting känns hela tiden som om det är i ordning, noga uttänkt och väl tillrättalagt.
Så tedde sig också Mozarts g-mollsymfoni nr 40 när Wienfilharmonikernas och Lorin Maazels, 82, femtioårsjubileumsturné nådde Stockholm i onsdags. G-mollsymfonin var det verk som Maazel dirigerade allra första gången med Wienfilharmonikerna 1962, då som inhoppare för Herbert von Karajan.
Själv tänkte jag att jag aldrig har hört lika bufflig Mozart tidigare. Orkestern gick på för jämn maskin, här fanns inga rytmiska variationer, men nog dynamiska. Allt kändes på något vis tyskt, mustigt och maskulint, även om andantesatsen var sällsynt dansant.
Mustigt, men inte hårdhänt. På det stora hela kändes Mozart en aning tungrodd, även om en av musikerna sade att tempona var snabbare än under övriga konserter.
Också i Maazels egenhändigt gjorda transkription av orkesterpartierna ur Wagners Ring, Ring without words, kändes tempona långsamma. Dock var det aldrig något problem eftersom musikerna spelade med obegränsad intensitet, glöd, kraft och slagkraftighet. Stråkarna var härligt samspelta och mjuka men runda i klangen, medan flera förstklassiga solon hördes hos piccolon, trombonerna och trumpeterna.
Det kändes på något sätt som om musiken fortskred på sina inre villkor, av sin inre nödvändighet. Det är ett ytterst högt betyg vid en konsert.