Teaterrecension: Oroliga hjärtan
Regi: Davide Giovanzana. Dramaturgi: Asta Honkamaa. Dekor: Pilar Andeyro. Ljus: Markus Alanen. Dräkter: Aliisa Hautaviita. Masker: Toni Lehtola, Davide Giovanzana, Laura Mäkelä. Ljud: Johanna Storm. I rollen: Tanja Eloranta. Teatteri Metamorfoosis premiär på Cirko-centrum, Södervik 16.2. Ytterligare föreställningar 18–19.2.
Bokstavligt en hjärtskärande föreställning, Diiva ja mekaaninen sydän (Divan och det mekaniska hjärtat) presenteras av maskteatern Metamorfoosi på Teater Viirus gamla scen i Södervik. Pjäsen, som regisserats av Davide Giovanzana, bygger på en blandning av fakta och fiktion utgående från det öde som drabbat skådespelaren-dansaren Tanja Eloranta.
I augusti 2010 drabbades Tanja Eloranta, som redan då hade planer på denna föreställning, av en hjärtattack, fördes till sjukhus, opererades och blev försedd med en pacemaker. Detta ingrepp, medvetenheten om att leva med ett ”mekaniskt hjärta” där batteriet håller i nio år, blev sedan den definitiva utgångspunkten för pjäsen om divan, dikotomin liv–död, rädslan att förlora, känslan att till och med besegra döden. Den minimalistiskt groteska regin på ett nästan avskalat scenutrymme tar fint fram pjäsens tematik kring den existentiella upplevelsen av att dels vara människa, dels en mekanisk, teknisk apparat.
Tanja Eloranta är både sig själv, Tanja som sitter på en stol och rakt ut berättar hur det blev så här. Däremellan rör hon sig som Tanja lätt sirligt, koreografiskt på scenen. Och så hoppar hon i tre olika diva-roller där maskteatern, den absurda, groteska teatern och olika performanceelement förenas på ett både visuellt och sceniskt uttrycksfyllt sätt. Tanja Eloranta är först den klumpiga Aime i silverdress som steppar omkring på scenen och vill övervinna döden. Det viktiga för Aime är att man inte skall känna medlidande med henne.
Så blir Tanja Eloranta den heavyaktiga rockflickan Selma, som i svart stripigt hår, tuff klädsel och gotiskt orienterad mask, slingrar och vrider sig i utmanade ställningar.
Till sist kommer den gamla, trötta ballerinan Eloise som i vit balettdress, grått, långt hår nostalgitrippar, vemodigt minns och visar upp sina glansroller, inte minst ”den döende svanen” och däremellan suckar ljudligt, försöker få liv i stela lemmar och så åter kastar sig in i dansens suggestiva värld.
I förening med dräkter och masker, som också fungerar som distanserande markörer mellan fakta och fiktion, blir Diiva ja mekaaninen sydän i Tanja Elorantas uttrycksfulla tolkning en mångtydig teaterupplevelse.