Skivrecension: Trumpet med ton – kompositioner med karaktär
När trumpetspelet sammanförs med kompositioner med stark karaktär, kan man konstatera att en extraordinär skiva har producerats, skriver Jan-Erik Holmberg med anledning av Verneri Pohjolas Ancient History.
Act
Verneri Pohjola debuterade under eget namn 2009 med skivan Aurora som senare har getts ut internationellt av Act. Det tyska bolaget, med producenten Siggi Loch i spetsen, utger även trumpetarens nya skiva Ancient History.
Aurora var en skiva med många musiker och olika instrumentationer, medan den nya tydligt är en bandskiva. I kvartetten spelar Aki Rissanen, Antti Lötjönen och Joonas Riippa. Dessutom medverkar slagverkaren Tatu Rönkkö på tre spår.
Verneri Pohjolas musik är hans egen, men det oaktat har musiken ofta en liknande grandiositet som i fadern Pekka Pohjolas. Konkret är det inte sällan fråga om ackordföljder i moll.
Greppet är givetvis ett annat – exempelvis är rytmiken spegelvänd jämfört med basgeneralens klassiskt influerade där taktens etta och trea betonas. Ofta präglas musiken av allvar och tyngd men lika pompöst är det inte. Bland de dova mollharmonierna glimtar även ljusare färgnyanser fram. But This One Goes In Four bjuder på överraskningar med en anarkistiskt växlande tonalitet. Då Pohjola och Rissanen samarbetar kan de plötsliga durklangerna och -fraserna låta som fragment ur barnramsor. Emellanåt skymtar också Miles spanska femtiotalsfraser.
Cheap Taxi Adventure rullar på mycket svängigt. I äventyret deltar även gästen Jukka Perko (altsaxofon) som sin vana trogen blåser ett toppsolo. Rissanen dubblar i sitt solo rhodespianot lyckat med akustiskt. Thunderous Thoughts är skivans snabbaste stycke som dundrar fram på ett sätt som anstår namnet. Med en rytmiskt rapsodisk version av Björks Hyperballad och sju egna stycken är skivan en balanserad och mångskiftande helhet.
Det är helt på sin plats att det på pärmen står ”With Aki Rissanen”. Rissanen, som spelar både akustiskt och elektriskt piano, har en central roll på skivan. Rissanens pianospel är kreativt och mångskiftande. Han samspelar dialogmässigt med trumpeten nästan skivan igenom, frångående en traditionell komproll. I basisten Lötjönen och trumslagaren Riippa har Pohjola en god och flexibel stomme, som bidrar till att skapa skivans gedigna bandklang.
Om Verneri Pohjolas trumpetspel och -ton har många berömmande ord yttrats. Han sammanfattade på debutplattan sin stil med både luftiga nordiska klanger och afroamerikanskt maskulint spelande, inklusive grovkornigare toner. Dessa två ytterligheter har kanske närmat sig varandra eller smultit samman. En mogen och avvägd klang med stor igenkänningsfaktor och personlighet är resultatet.
I varje fall är det rena rama festen att lyssna på Pohjolas trumpet. Han förenar stora känslor med en begrundande och avslappnad attityd. När trumpetspelet sammanförs med kompositioner vilka har stark karaktär, kan man konstatera att en extraordinär skiva har producerats.