Skivrecension: Dansant på svart pipa
Australian Chamber Orchestra, dir. Richard Tognetti. (Bis)
Den svenske klarinettisten Martin Fröst är ett original som dansar och mimar till sitt eget ackompanjemang på scenen. Till hans övriga färdigheter hör att spela och samtidigt dirigera med sin ”svarta pipa”. Men tro nu inte att hans tolkningar bara är yta och ingen substans.
Fröst vågar ta risker, komponerar själv och beställer även verk av tonsättare som Kalevi Aho och Fredrik Högberg. Den sistnämndes Dancing with Silent Purpose tar avstamp i datorspel, och den narraktiga andra satsen har en technopuls som förmodligen skulle gå hem i källarklubbar. Anders Hillborgs Peacock Tales uppstår i ett mörker där orkestern ligger i väntan och suggererar ett hotfullt drama som, trots Frösts betydande insatser, aldrig riktigt utvecklar sig. I Hillborgs verk hör vi att klarinetten lämpar sig för avgrundsskrik och tjut men jag föredrar dess förmåga att framkalla sammetstoner.
I Aaron Coplands klarinettkonsert får Fröst först visa upp sin silkeslena teknik för att briljera i kadensen, som formar bron mellan den neoklassiska första och jazziga andra satsen, och sedan överträffa ”The King of Swing”, Benny Goodman, som ursprungligen beställde verket. Fröst spelar nämligen som extranummer andra satsens originalversion inklusive de höga tonerna och skimrande arpeggion som Goodman påstod att han inte klarade av, vilket tvingade Copland att anpassa partituren. Fröst lyfter tillsammans med utmärkta Australian Chamber Orchestra fram de fransk-brasilianska influenserna, och de växlande taktarterna bidrar till spelglädjen.