Musikrecension: Gränslös Tumfest
Esa Helasvuo, Helsinki Summit, TUMO, dir. Wadada Leo Smith. Savoyteatern 18.2.
Skivbolaget TUM:s sjätte festival med artister ur bolagets katalog var lika nära nutidsmusik som jazz. Lördagskvällens digra program speglade en verklighet i vilken det ofta är ointressant att dela in ny musik i genrer.
TUM är en förkortning av Todella uusi musiikki och den 22 personer starka TUMO-orkestern blev således den verkligt nya musikens orkester. Slagverkaren Edward Vesala tyckte förr i tiden att UMO stampade på stället och önskade att någon skulle bilda TUMO.
Wadada Leo Smith dirigerade sin egen musik som var full av färger och intressanta klangkombinationer. TUMO spelade fem okända längre stycken samt Africana Two, som är en kontrabaskonsert. Ett programblad eller ens muntlig presentation av musiken skulle ha varit på sin plats. Nu nämnde Smith bara Africana.
Levande ljudmassor
Smith är mer intresserad av klanger och tonfärger än av olika slags stilfusioner, vilket hördes tydligt i musiken. Smiths trumpetspel med få toner och långa pauser stod inte alls i centrum då han skickligt lockade fram både stillastående väggar av ljud och stark dynamik från orkestern.
Långa unisonotoner i många oktaver som arbetade mot kluster och rytmiskt liv var viktiga inslag, ofta i form av dialog mellan stråkkvartetten och den övriga orkestern med tre trumset. Stråkpartierna, som tidvis kunde föra tankarna till Sjostakovitjs musik, hade en viktig roll konserten igenom. Stråkarna agerade som en kollektiv solist, men även andra intressanta instrumentkonstellationer hördes. Kombinationen av altviolin (Barbora Hilpo), Veli Kujalas kvarttonsdragspel och Juhani Aaltonens flöjt var särskilt välklingande på ett effektivt sätt.
Musiken var till en stor del komponerad och mer eller mindre konventionellt noterad. Smiths grafiska notationssystem, Ankhrasmation, verkade vara i bruk under den senare delen av konserten. De grafiska partierna innebar ad lib-spelande. Som bäst var det levande massor av ljud men lätt blev den kollektiva improvisationen musikaliskt tjafs.
Konserten inleddes av Esa Helasvuo, som bjöd på pianoimprovisation ur olika perspektiv. Carlos Gardel-tangon Por Una Cabeza gled festligt över till stride medan ostinaton och pedalteknik genomsyrade den egna Stella Nova. Det var koncist pianospel med stor respekt för instrumentet.
Helsinki Summit med Verneri Pohjola, Fredrik Ljungqvist, Mikko Innanen, Seppo Kantonen, John Lindberg och Stefan Pasborg fick mera soloutrymme här än i TUMO. Workshop-bandet spelade tätt ihop med fräsch energi och pigg attityd. Mycket kul var Pohjolas vridna New Orleans-pastisch Raggin’ With Feeling.
Konserthelhetens slutraka kändes lite utdragen – totalt blev det tre och en halv timme musik.