Filmrecension: Martys Magical Mystery Tour
Med sin nya film Hugo har Martin Scorsese funnit den magiska nyckeln till barndomen. Eller egentligen till filmens barndom.
Dramafantasi
Manus: John Logan på basis av Brian Selznicks bok. Foto: Robert Richardson. Musik: Howard Shore: Klipp: Telma Schoonmaker. I rollerna: Asa Butterfield, Chloé Grace Moretz, Ben Kingsley, Sacha Baron Cohen, Ray Winstone, Emily Mortimer, Helen McCrory, Jude Law.
Forumet för Martin Scorseses mångsidighet och imponerande filmkännedom har inte alltid varit hans spelfilmer som enligt mitt förmenande ofta lett till onödiga irrfärder i våldets och kriminalitetens labyrinter. Hugo heter hans hisnande kurskorrigering med vilken han nalkas barnfilmens domäner. Eller barnet inom honom, barnet inom oss. Regissörens ”Magical Mystery Tour” frammanar mekaniska tingestar och minnesbilder som slutligen leder oss till filmkonstens barndom. Det borgar för en givande upptäcktsfärd, inte minst för en historiskt mindre bevandrad ung generation. En tidsresa som underlättas av att den frambesvärjs med hjälp av moderna medel då Scorsese kreativt handskas med 3D-tekniken som så ofta bara fått stå för själlös slentrianmässighet.
Det demonstrerar regissören med skärpa redan i filmens inledande långa suveräna kameraåkning vars slutmål är Gare Montparnasse i Paris, järnvägsstationen som blivit den unga huvudpersonen Hugo Cabrets (Asa Butterfield) boning i början av 1930-talet. En person som Scorsese och manusförfattaren John Logan hämtat från Brian Selznicks grafiska roman The Invention of Hugo Cabret (2007).
Gossen som i en återblick förlorar sin älskade far (Jude Law) tas om hand av farbrodern, en fyllbult som ansvarar för järnvägsstationens mekaniska urverk. Men då även han går hädan övertar Hugo i största hemlighet denna verksamhet. Lika flinkt fixar hans klockorna som han snattar croissanter för att få mat för dagen. Samtidigt som han hela tiden måste vara på sin vakt och inte möta den nitiske stationsinspektören (Sacha Baron Cohen i en kufisk roll) som vill skicka alla hemlösa ungar till barnhemmet.
Den inledande delen av Hugo är tvivelsutan ett äventyr i Dickens anda även om det gäller 30-talets Paris. Då minns man att självaste Sergej Eisenstein i sin essä Dickens, Griffith och dagens film (1946) spårade den tidiga spelfilmens uppkomst till Dickens och hans berättarkonst. Men tankarna kan även gå till en annan Hugo och stor berättare, nämligen Victor. Som ringaren Quasimodo i Notre Dame-katedralen har också Hugo Cabret funnit sin hemvist och helgedom.
Magikern Méliès
Som ett arv från fadern, som reparerade mekaniska apparater, har Hugo fått en trasig ”automaton”, en mekanisk man som, om han vore hel, är beredd att plita ner en text. Ett förborgat budskap, anser Hugo som tillbringar nätterna med att försöka reparera den melankoliske mannen av bleck och även snor reservdelar från stationens vresige leksakshandlare Georges (Ben Kingsley). Slutligen visar det sig att butiksägaren är ingen annan är filmens bortglömde pionjär Georges Méliès som i samband med det första världskriget kom ur modet, blev skuldsatt och jagad av obevekliga kreditorer.
Méliès som ägde trolleriteatern Robert-Houdin i Paris var en av de inbjudna som bevistade bröderna Lumières första kinematografivisning i december 1895. Det berättas att hans spetsiga pipskägg vippade hänfört när han såg filmerna men samtidigt insåg han omedelbart att man med det nya mediet också kunde åstadkomma annat än att upptäcka och registrera verkligheten. Så blev denne magiker trickfilmens far som med kameran öppnade portarna till fantasins, drömmarnas och illusionens värld.
En räddningsaktion
Järnvägsstationen, visslorna och Scorseses i 3D iscensatta schvungfulla rekonstruktion av Tåget anländer till stationen kan ses som en åkallan av den reproduktion av verkligheten som bröderna Lumière stod för. Filmens senare del tillägnas däremot dess estetiska motpol då Hugo tillsammans med den företagsamma flickan Isabelle (Chloé Grace Moretz), Papa Georges guddotter, upptäcker Méliès fantasivärld. Ett förtjusande inslag är för övrigt att låta Isabelle introducera böckernas och litteraturens värld för Hugo som i sin tur fungerar som flickans ciceron till filmen. Med Harold Lloyds hisnande fasadklättring i Safety Last som ett i sammanhanget träffande bidrag.
Återupptäckten av Méliès bör väl även ses som Scorseses personliga påminnelse om vikten av att rädda och restaurera gammal film, ett område där han själv spelat en betydelsefull roll. Méliès hann få sin senkomna äreräddning men när han dog 1938 fanns endast 8 av hans filmer bevarade i Frankrike. Då Marie-Héléne Méliès, regissörens dotterdotter, besökte Helsingfors 1995 berättade hon att antalet funna och restaurerade verk hade överstigit 170.
Med barnasinnet i behåll trollar Scorsese fram denna svunna era. En kärleksförklaring, javisst, men tillika ett verk som inte bara är väglett av trånsjuk nostalgi utan ändå mer av historisk medvetenhet.