Musikrecension: B som i Brahms, Berio och Beethoven
Helsingfors stadsorkester, dir. Olari Elts, sol. Olli Leppäniemi, klarinett. Brahms, Brahms-Berio, Beethoven. Musikhuset 15.2.
Tre b:n förenade tonsättarnamnen på HSO:s konsert denna vecka. Italienaren Luciano Berio (1925–2003) hade ett ohämmat promiskuöst förhållande till musik (Paul Griffiths formulering i nekrologen i New York Times 2003). Berio hyste speciell förkärlek för italiensk opera, 1900-talsmusik (i synnerhet Stravinsky), populärmusik (Beatles och jazz), folkmusik från hela världen och romantiska symfoniker såsom Schubert, Brahms och Mahler. Allt detta gjorde att Berio dels ofta citerade sina mästare i sina kompositioner genom direkta citat eller allusioner, men också skrev otaliga arrangemang av andra kompositörers verk såsom Monteverdi, Purcell, Mahler och Kurt Weill.
I Berios orkestertranskription av Brahms klarinettsonat i f-moll (1894/1996), som framfördes under HSO:s konsert i onsdags, fäster jag mig spontant vid att orkestersatsen inte är lika kompakt jämfört med Brahms egna orkesterverk. Snarare känns det som om Berio har utsmyckat satsen med alla möjliga krumelurer i fagotten och trumpetsignaler i början av finalen. Hur fint Olli Leppäniemi än tolkar klarinettstämman känns det som att det är svårt att engagera sig i stycket, kanske för att den kammarmusikaliska dialogen som finns inbakad i originalet saknas.
Mera Brahms blev det under första halvan i och med Tragisk uvertyr, systerverk till Akademisk festuvertyr, båda skrivna 1880. Under andra halvan hördes en riktig klassiker, Beethovens sjunde symfoni.
Stadsorkesterns första gästdirigent, esten Olari Elts, viftade tidvis storstilat, något som kanske inte bekom någon annan än mig, men som inte heller tillförde musiken så mycket. Tragisk uvertyr klingade inte särskilt tragiskt men nog kompakt – orkestern satt också ovanligt tätt. I Beethovensymfonin kändes klangen en aning murrigare: Prestosatsen fungerade avgjort bäst, medan Elts visioner om förverkligandet av den finstilta kontrapunkten i slutet av Allegrettosatsen inte riktigt förmedlades till orkestern.
Gästande konsertmästaren Jan Söderblom fick HSO-musikerna att tidvis musicera lika alert som en kammarorkester av bättre slaget.