Stilresa i den undre världen
Ursprungsverk: Kari Hotakainen. Dramatisering: Juha Kukkonen. Regi: Aleksis Meaney. Scenografi: Brian Lee Warren. Kostym: Marita Kuusiniemi. Ljus: Tomi Tirranen. Ljud: Jussi Kärkkäinen. Bild: Ville Vierikko, Terjo Aaltonen, Teemu Antero. Premiär på Ryhmäteatteris scen på Helsingegatan 9.2.
Aleksis Meaney har lämnat tydliga spår efter sig på Ryhmäteatteris scen. Programbladens design följer smaskig kiosklitteraturestetik och scenen en genomtänkt funkisstil. Huolimattomat (De vårdslösa) har överlag en visuell skärpa som känns ovanlig för Ryhmäteatteri men desto vanligare för den unga regissören. Nu är looken visserligen en helt annan än i Aniara och De rättfärdiga men fortsättningsvis spelar de visuella komponenterna en lika viktig roll.
Speciellt Brian Lee Warrens scenografi imponerar. De blanka järnbågarna som symmetriskt följer väggarna, den ljusblå plastmattan och de vita fransarna som döljer scenens två dörröppningar bildar en interiör som kunde vara lånad från ett sjukhus, en flygplats eller kanske personalkantinen på något företag.
Det är en väntsal som jag föreställer mig doftar ensamhet och rengöringsmedel och där varje yta känns iskall mot huden. Med andra ord, ett ganska naturligt habitat för de ensliga människospillrorna i Kari Hotakainens roman som pjäsen tar avstamp i.
Om miljön andas trettiotal för karaktärerna tankarna till ett film noir-femtiotal. I centrum står kommissarie Mokka, förträffligt gestaltad av Janne Hyytiäinen som gör en finskare, sorgligare och lunsigare version av Philip Marlowe och Sam Spade. Ensamvargen Mokka kompenserar sitt icke-existerande privatliv med ett överdrivet intag av choklad och har en avdramatiserad syn på de kriminella – dråpet är helt enkelt ett ödesdigert övertramp.
Runt honom kretsar en flock skruvade figurer som gestaltas karikerat med stänk av lyteskomik. Lyckade exempel är Taisto Oksanens perversa medelmåtta Harri Boström och Lauri Tilkanens übernördiga personalchef. I mötet mellan den sistnämnda och Mokka slår det verkligen gnistor och få kan hålla sig för skratt. Tyvärr stannar vissa andra karaktärer vid idéstadiet, däribland kvinnorollerna. Minna Suuronen kämpar visserligen men femme fatalen Leila får stå för de tråkigaste monologerna och får ingen chans att göra komedi likt herrarna. Inka Kallén gestaltar de kvinnliga bisittarna och särdeles spännande verkar inte heller hon ha då lotten antingen faller på strippa eller hemmafru.
Dramatiseringen är problematisk. Juha Kukkonen har lämnat kvar för många trådrester när han klippt, sytt och sprättat i Hotakainens text. Visst, ibland är det riktigt roligt men de dramaturgiska svackorna är uppenbara. Ställvis välter föreställning över i ren buskis vilket också beror på regin och att genren finns nära till hands i boken som pjäsen bygger på.
De visuella gåvor föreställningen bjuder på gör att de dramaturgiska tillkortakommandena ändå inte känns så viktiga. Den klockrena scenografin och videoprojiceringarna som kastar oss mellan stumfilmen och nittiotalsmusikvideon och förstås den sympatiska Mokka i sin slitna kappa gör Meaneys resa i den undre världen ganska härlig trots allt.