Skivrecension: En lat jävel i kostym
Med sitt tolfte studio-album Old Ideas visar den 77-årige Cohen att gammal ännu kan. På den nya skivan fortsätter han med att blanda ihop religiös vokabulär med kroppsliga intentioner och låter Gud vänta ännu en stund vid himlens port.
Columbia/Sony Music
För 44 år sedan misstänkte direktörerna på Columbia att den då 33-årige poeten Leonard Cohen var för gammal för gamet i musiksvängen. Nu, i en ålder av 77, ger Cohen ut sin tolfte studioskiva, och fortsätter med sitt vinnande koncept: som ingen annan blandar Cohen synt med spiritualitet och religiös vokabulär med kroppsliga intentioner.
Arrangemangen på nya skivan Old Ideas – ett träffsäkert namn – är avskalade: ofta skapas den musikaliska bakgrunden till Cohens allt mer sköra men fortfarande gyllene gammelmansröst av ensamt kompande instrument – riktiga eller programmerade – och vackra kvinnors röster.
Ett bekant ljudlandskap således, i stil med skivorna I’m your man och The Future. Här är synten emellertid inte fullt så plastig som under de vildaste 80-talsåren och soundet inte lika fläskigt som på den senaste riktiga studioskivan Ten New Songs från 2001.
Påminner om Cash
I sin kombination av lågmäldhet och vitalitet påminner Cohen om den sena Johnny Cash och har funnit sig till rätta i rollen som popmusikens äldre statsman. Men trots att tanken om hädanfärden ständigt finns runt hörnet på Old Ideas är det Cohen som i öppningsspåret sätter orden i munnen på sin skapare, som tålmodigt får vänta vid himmelens portar: ”I’d like to speak to Leonard, he’s a sportsman and shepherd, he’s a lazy bastard living in a suit” (Jag skulle vilja prata med Leonard, han är en hyvens karl och herde, en lat jävel som bor i en kostym).
I stället är det de trånande änglarna som i den följande låten Amen – skivans absoluta höjdpunkt med ett melodicitat från I’m Your Man – får flämta och skrapa på dörren.
För Cohenexegeten finns här massor av referenser att dyka i: bluesriviga Darkness inleds med en vink till Cohens bekanta flamencoriff som accentueras med en country-twang, medan det obligatoriska komedinumret Banjo befinner sig någonstans mellan Jazz Police och Tower Of Song. Och Crazy to Love You, komponerad av Cohens flickvän Anjani Thomas, låter som ett musikaliskt citat med både A Singer Must Die och Chelsea Hotel som förlagor.
Som helhet är Old Ideas varken en topp eller en flopp, men med betoning på det förra: de starka eller habila numren är långt flera än de svaga. Uppenbart är att Cohen inte är riktigt färdig ännu, vare sig för pensionering eller himlens fröjd.
Här nere finns ännu kärlek som ska ges och tas och musik som ska göras. Och det ryktas om att nytt material skulle vara på väg att programmeras i synten.