Musikrecension: Förstod samtiden satiren?
Musikalisk ledning: Peter Zajícek. Mozart, Haydn. Musikhuset 12.2.
Mozarts Ein musikalischer Spass är historiens genialaste musikaliska satir och ett typiskt barn av sin praktiskt sinnade upplysningstid. Ett dylikt upptåg hade varit omöjligt att tänka sig under den upphöjda romantikens tidevarv, medan 1900-talet såg en pånyttfödelse av den musikaliska humorn.
Det geniala med stycket är balansgången mellan det subtila och det grovkorniga. Idén att parodiera samtidens mindre begåvade kolleger är festlig och Mozarts förmåga att skriva dåligt med flit utan att det för den skull klingar träigt är häpnadsväckande. De polytonalt dissonanta slutackorden kunde ha varit komponerade i dag och man kan bara föreställa sig vilken effekt de hade på Mozarts samtid, som inte nödvändigtvis insåg att det handlade om ironi.
Nästa år 40-årsjubilerande slovakiska periodinstrumentensemblen Musica Aeterna, som nu hördes i en kammarupplaga inom ramen för Helsingfors Barockorkesters Musikhusserie, tog med förtjusning fasta på partiturets inbyggda finesser och levererade en lagom oborstad version av de musikaliska upptågen.
Samma gällde den spirituella tolkningen av det nyss fyllda 11-åriga geniets svit Galliamathias musicum (Quodlibet), där några snabbt förbiilande episoder kittlade öronen på ett nog så spännande sätt och naturhornen fick tacksamma chanser att visa sig på styva linan.
Haydn låg inte steget efter sin vän och kollega när det gällde utstuderad musikalisk humor och Divertimentot (Cassatio) i C-dur Hob.II:17 – ett av många tidiga verk i samma stil och genre – bjöd på åtskilliga spirituella vändningar och underhållande passager.
Konsertmästaren Peter Zajícek briljerade, liksom i de övriga numren, i några festligt utsmyckade solopartier. 10-personersensemblen musicerade med fart och fläng och som öronspetsande extranummer bjöd man på ett genuint underhållande stycke signerat Pressburgs Mozart, Anton Zimmermann.