Filmrecension: Kraften har gått ur
Mättnadskänslan infunnit sig för länge sedan och 3D-formatet är knappast orsak nog att återkomma skriver Krister Uggeldahl om Star Wars Episod 1: Det mörka hotet.
Scifi
Foto: David Tattersall. I rollerna: Ewan McGregor, Liam Neeson, Natalie Portman, Pernilla August.
Film
När Stjärnornas krig bröt ut 1977 var det en begivenhet som inte låter sig underskattas – filmkulturellt sett. Star Wars segertåg innebar på sätt och vis en kidsens triumf över föräldragenerationen, en öppen fullmakt för den effektbaserade eskapismen.
Det bäddade för två fortsättningsdelar av vilka den första, The Empire Strikes Back (1980), sopade golvet med George Lucas originalfilm.
År 1999, när den digitala bildbehandlingen hade utvecklats ”tillräckligt”, var det återigen så dags. Det ståhej som omgav lanseringen skulle få Jesu uppståndelse att blekna, men till ingen större nytta.
Där den ursprungliga trilogin hade sin naiva, lågteknologiska charm, framstod Det mörka hotet (The Phantom Menace), tekniskt sett en ”prequel”, som en rätt så mekanisk sak.
Det gör den fortfarande, tolv år senare. Låt gå för de kvasifilosofiska kvaliteterna, i sig lite roliga, men nog smakar slutresultatet mera videospel än filmdrama. Och vad anslaget beträffar har Star Wars-pappan Lucas släppt sig om möjligt ännu mera lekfull (läs: barnslig).
Det hjälper inte att skådespeleriet – med undantag för Pernilla August i rollen som mamma Skywalker – är träigt och att dialogen ofta sjunker till taskig amatörteater-nivå.
Återstår de tekniska och arkitektoniska utsvävningarna, men vad hjälper det när inramningen i övrigt är så här andefattig.
Det som svider mest är ändå den rovdrift som präglar hela Star Wars-fenomenet. På den punkten har mättnadskänslan infunnit sig för länge sedan och 3D-formatet är knappast orsak nog att återkomma.
För de närmast sörjande.