Filmrecension: Carl Hamilton enligt Mikael Persbrandt
Den svenske machomannen med rätt att döda gör comeback i färsk version med gedigen, explosiv action. Filmen har redan hunnit bli en svensk succé.
Thriller
Manus: Stefan Thunberg. Foto: Jonas Alarik. I rollerna: Mikael Persbrandt, Saba Mubarak, Pernilla August, Jason Flemyng, Lennart Hjulström.
Så många spröda, politiskt korrekta själar finns det i författarnas led att man gärna välkomnar dessa mera eller mindre uppblåsta, profilstarka hardcore-skalder, typ Jan Guillou (och Leif GW Persson, en annan favorit), som helst av allt klär sig i en grön jägarväst och är stora i truten.
Till saken hör att ingen som Jan Guillou dammat av tanken om Sverige som en stormaktspolitisk spelare. Vilket om något retat gallfeber på grannarna, ett faktum som författaren återkommer till i en intervju för Expressen, citerad av Hbl och flitigt kommenterad.
Så här säger Guillou, apropå underrättelseofficeren Carl Hamiltons svala mottagande: ”Finland är mitt olycksland när det gäller Hamilton … Finska mäns inställning till svenska är i stort sett att vi är bögar som diskar och hjälper till hemma. Därför köper de inte tanken att det skulle finnas någon He-man av svensk modell.”
Nähä, men här är han än en gång: den militära underrättelse- och säkerhetstjänstens spjutspets, mannen med rätt att döda ifall nationens intresse så kräver. Och efter Stellan Skarsgård, Stefan Sauk och Peter Haber har turen kommit till vem annan än Mikael Persbrandt.
Det är i kölvattnet av en ljusskygg vapentransaktion i Uzbekistan, på gränsen till Afghanistan, som ett parti med högteknologiska vapen – Made in Sweden, i likhet med Bofors fyrverkeripjäser – hamnar på villovägar.
När vapnen sedan dyker upp sker det i inbördeskrigets Somalia. Inte blir det bättre av att en svensk vapentekniker (Gustaf Hammarsten) kidnappas i tumultet som följer. Eller att den mindre nogräknade arbetsgivaren, en privatarmé med bindningar till CIA, planerar ett attentat i Stockholm (bara för att ge al-Shabaab-packet skulden).
Men inte heller i övrigt förlitar sig Kathrine Windfelds I nationens intresse, den första av tre filmer med Mikael Persbrandt, på ”tyst diplomati”. Låt sen vara att handlingen, intressant nog, nuddar vid ett etiopiskt premiärministerscenario – vilket i sin tur för tankarna till fallet med de terroriststämplade svenska journalisterna.
I hemlandet har den färska Hamilton-filmen varit en dundersuccé och det är inte särskilt svårt att räkna ut varför. I termer av action är det här fullgott, internationellt hantverk; explosivt, välansat och landskapsmåleriskt trovärdigt (filmen är inspelad i bland annat Jordanien).
Till det kommer, just det, den klädsamt chauvinistiska attityden – det är svenska vapen som stjäl huvudrollen, Sverige som står värd för en fredskonferens med Afrikas horn-kopplingar – som i och för sig tävlar om uppmärksamheten med skuggorna i det säkerhetspolisiära paradiset.
Inte bara har Carl Hamilton fått nog av skuggtillvaron som omöjliggör ett ”normalt liv” (med allt vad det innebär av romantiska förvecklingar, ett tragiskt om än föga vederhäftigt sidospår). Som vanligt när det gäller Guillou innebär ”kriget mot terrorismen” att civilsamhällets lagar sätts på undantag.
Därmed inte sagt att Hamilton i första hand är en karaktärsstudie med inflammerade politiska och moraliska slängar på agendan, nix.
Folk dör, skit händer, men inte utan att man tar ut svängarna och spelar ut en John le Carré till förmån för Ian Fleming, 80-talets adelsmannalejon (med sossesympatier) till förmån för den moderna actionhjälten.
Särskilt personligt blir det väl inte, men Persbrandt, den kaxiga jäveln, behöver inte skämmas för sig. Han förmår döda med blotta blicken, mera stålgrå än folkhemsblå.
På tal om det gestaltas den svenska statsministern av Pernilla August, allt medan Saba Mubarak gör rollen som vapendragare med PLO-kopplingar. Än finns Palestina-sjalen med på ett hörn.