Musikrecension: Mälkki dirigerade med känsla för detaljerna
Radions symfoniorkester, dir. Susanna Mälkki. Sol. Topi Lehtipuu, tenor, Jukka Harju, valthorn. Benjamin, Britten, Schumann. Musikhuset 9.2.
Susanna Mälkki är verkligen en dirigent med känsla för detaljer. Det blev jag övertygad om senast när hon dirigerade RSO i veckan.
Mälkki (f. 1969) har skapat sig ett rykte som en aktad interpret av ny musik, men klassikerna behärskar hon lika galant och programmet som hon dirigerade kändes på många sätt passande för henne. I britten George Benjamins (f. 1960) genombrottsverk Ringed by the Flat Horizon (1980) såg hon så att säga skogen för träden (läs: musiken genom notdjungeln). I Benjamin Brittens Serenad för tenor, valthorn och stråkar höll hon den finkänsliga helheten säkert i sina händer och i Schumanns Symfoni nr. 3, Rhensymfonin, märktes det från första stund hur hon gav orkestern vitala impulser för att få fraseringarna och betoningarna att sitta som de skall. Det hördes i resultatet: orkestern reagerade hela tiden följsamt.
Det som fascinerar med Benjamins skapelse är bland annat användningen av orkesterfärger, slagverk och unisona dramatiska melodier som framförs i violinernas höga register. I det avseendet påminner Ringed by the Flat Horizon lite om svensken Anders Hillborgs ljudvärld med sin förföriska melodiföring.
En annan intressant aspekt är formen, för medan tonspråket är modernt, känns formtänkandet klassiskt, både på mikro- och makroplanet. Användningen av crescendon och diminuendon inom ramen för en enda ton är klassisk; musiken andas. Det är heller ingen händelse att stycket mot slutet omfattar ett långt koralliknande avsnitt med långsamma, stillsamma, fylliga ackord. Benjamins tjugominutersstycke känns emellanåt fullproppat med intressant material. Det goda är dock att det händer tillräckligt för att upprätthålla lyssnarens intresse.
I Brittens åttadelade Serenad (1943) kan man se att materialet är betydligt sparsammare och att intensiteten i utförandet därför blir betydligt mera avgörande. Topi Lehtipuu sjöng med fin intensitet och koncentration. Hans förmåga att variera uttrycket kom väl till användning till exempel i Dirge, där ett trånande och auktoritärt uttryck hördes om vartannat. Jukka Harju framförde sina hornsignaler ytterst smakfullt, både på och bakom scenen.
Om Schumanns pastorala rhenska symfoni kunde man orda länge. Dock räcker det att konstatera att Mälkki hade ett bra grepp om tempona, dels i scherzot, som inte är särskilt snabbt, dels i långsamma satsen som inte är särskilt långsam. Allt fungerade.