Farlig lek med grotesken
Fyra män fyller Teater Jurkkas scen med muskulös fysiskhet, kramper och snor. Rosa Liksoms pjäs Rikos imponerar först men blir sen allt mera kaotisk, skriver Pia Ingström.
Manus: Rosa Liksom. Regi: Heidi Räsänen. Koreografi Panu Varstala. Scenografi: Pekka Korpiniitty. I rollerna: Seppo Maijala, Jarkko Lahti, Jari Virman och Mikko Virtanen. Premiär på Teater Jurkka 2.2.
”För mycket!” är känslan som blir allt starkare under föreställningens gång. Rosa Liksoms text och skådespelarnas fysiska utspel fyller Teater Jurkkas lilla salong på ett först imponerande och sen allt mera kaotiskt sätt.
Fyra män sitter av långa straff i ett fängelse av skruvad samtids-/framtidstyp, där övervakningen sköts av kameror och resten av kommunikationen – matutdelning, urinprov – av en robot. Pekka Korpiniittys scenografi för den här rationaliserade fångvården där internerna lever tätt inpå varandra i ett slags bakvänd hemtrevnad och förtrolighet är betongrisig och kal men ändå intim tack vare det lilla scenutrymmet. Och den paradoxen – det gemytliga i skräcken, det förtroliga i alienationen – går igen på många bra sätt i pjäsen.
Marcus (Seppo Maijala) är ekonomisk brottsling, en äldre man med välsmort munläder som lägger ut sina visioner om det Förnuftsgröna Framgångsfinland. Bobi (Jarkko Lahti) är en akademiskt utbildad mördare och samhällskritiker, också han bra på att prata. Rätt länge får de här två ha scenen för sig själva, och regissören Heidi Räsänens lösning för att sparka liv i textsjoken är att låta dem fylla ut rummet med fysisk aktivitet – stånkande workout och koreografiskt utbroderade danssekvenser som är fina att se på men egentligen inte bidrar till att hålla samman eller gestalta någonting särskilt.
Fientlig vänskap
Dynamiken mellan Marcus och Bobi är ett slags fientlig vänskap, och i cellkamraten Jukka får de ett objekt för de gör-det-själv-vårdinsatser som den moderna anstalten förutsätter. Jukka ramlar in på scenen som ett babblande vrak, sövs ner och vaknar efter något års medicinfylla till liv igen. Hans brott är av det enkla slag som socialpsykologen Bobi kallar för urmord eller primalbrott i freudiansk bemärkelse – han har dödat sin exhustru och sina två små barn. Den fjärde fången på scenen är Sufi (Mikko Virtanen), ung muslim från östra Helsingfors, en före detta ungdomsbrottsling som konverterat till islam. Han har åkt fast för att ha planerat ett bombattentat.
Om allt detta pratas och pratas det på scenen, med eftertryck och inlevelse. Den exalterade Sufi predikar en Linkola-inspirerad ekologisk extremism i kombination med muslimsk fundamentalism. Jussi kryper under stor vånda närmare och närmare insikten om vad han gjort.
De fyra männen fyller scenen med muskulös fysiskhet, kramper och snor. De spelar med och mot varandra på ett intensivt, berörande och skickligt sätt, nästan ömsint trots det latenta våldet. Cellen blir en familj och ett hem i all sin risighet, de klär av och på sig sina klädtrasor med omsorg, sätter salva på sina sår, stoppar om varandra, serverar varandra mat med små åtbörder som skall påminna om ett gånget liv.
Men i vilket syfte, med vilket ärende? Att visa att världen är grotesk och undflyr alla våra försök att förstå och behärska den, att allt prat egentligen är skitprat? Visst, för att berätta det verkar den finska teatern ha utvecklat en alldeles enastående kompetens, med grotesken som uttrycksmedel. Men det groteska är en farligt oanalytisk genre, som lätt utmynnar i bara känsla och ingen tanke.
Men jag går hem med en upplevelse av helt annat slag, och den har jag fått av scenen där Jari Virmans Jukka äntligen redogör för det exakta händelseförloppet dagen då han mördare sin familj. Det finns ingen ursäkt och inga förmildrande omständigheter, det är bara detaljerat grymt och sorgligt. Det är ett fasans mysterium, men ett jag orkar grubbla över.