Filmrecension: Räkna aldrig ut Tom Cruise
Med tanke på hur många gånger den forna svärmorsdrömmen varit uträknad är det bara att tacka och ta emot, hungern fortfarande finns fortfarande hos Tom Cruise. Michael Nyqvists ärkeskurk gör ett något blekt intryck - till skillnad från Samuli Edelmann som i sanningens namn har något mindre skor att fylla.
Action
Manus: J.J. Abrams, John Appelbaum. Foto: Robert Elswit. I rollerna: Tom Cruise, Jeremy Renner, Simon Pegg, Paula Patton, Michael Nyqvist.
Mission: Impossible är ett actionkoncept som (ursprungligen) hör hemma i 1960-talets tv-serieuniversum - mera eskapistiskt och plojfriskt än dramatiskt tilltalande.
Och det är ingenting som spelfilmerna, vid det här laget fyra till antalet, ändrat på. Låt sen vara att Brian De Palma i sitt bidrag, från 1996, försökte skruva till det. Till ingen större nytta ska sägas. Tom Cruise och Lalo Schifrins musikaliska tema var i stort sett det enda som överlevde ”Prag-våren”.
Det om det. När den fjärde filmen, Ghost Protocol, tar i land hos oss sker det som bekant med blåvita förtecken: Samuli Edelmann gör Michael Nyqvist sällskap i Björnligan. Men det är förstås inte hela sanningen.
Kanske kunde man påstå att Mission: Impossible – Ghost Protocol är James Bond enligt Tom Cruise, ett stycke high tech-dramatik som envisas med att kalla kriget fortfarande ligger runt hörnet. Varför skulle Nyqvists galenpanna, en dedikerad domedagsprofet, annars få för sig att rådda med kärnvapenbestyckade stridsspetsar?
Däremellan har filmen vägarna förbi Moskva, rättare sagt ett state of the art-fängelse där Ethan Hunt (Cruise) av förekommen anledning sitter inburad. Därifrån är det inte långt till Kreml, hemvist för de avfyringskoder som Nyqvist och hans mannar lägger beslag på – bara för att ge Hunts i sig välkamouflerade agentstyrka (IMF, Impossible Mission Force) skulden.
Inte att förglömma: Dubai med dess glittrande skyskrapor, Mumbai med dess mediamoguler och satellitramper.
Filmen är regisserad av Brad Bird, kanske bäst känd för Pixar-pjäsen The Incredibles. En superhjälteskröna som på många punkter skrev om animationsfilm-vokabulären.
I den meningen är Ghost Protocol inte fullt lika ”egen”. Men driven och rafflande pojkboksunderhållning är det, uppbackat av måttligt fördjupade karaktärer, vansinnesscenarier och ett actionhantverk som, förvisso, sticker ut på sina ställen.
Att iscensätta ett fängelseuppror till tonerna av Dean Martin är både charmigt och otippat. Och Dubai-sekvensen är en pärla både vad gäller det logistiska – varför ta hissen när man kan klättra upp för en skyskrapa – och det dramatiskt intrikata.
Ändå är det nog Tom Cruise, 49, som är filmens stora tillgång. Med tanke på hur många gånger den forna svärmorsdrömmen varit uträknad är det bara att tacka och ta emot, att konstatera att hungern fortfarande finns där.
Jeremy Renner, Simon Pegg och Paula Patton kompar utan att försvinna ur bilden, allt medan Michael Nyqvists ärkeskurk gör ett något blekt intryck - till skillnad från Edelmann som i sanningens namn har något mindre skor att fylla.
Det skapar en viss obalans, typ tomma tunnor, men filmen sänker det inte. För en gångs skull känns två timmar plus inte som en börda.