Bokrecension: Medvedevs arv är inte entydigt
Två färska böcker om Medvedevepoken i Ryssland ger en skiftande bild av dagens Ryssland och helt olika uppfattningar om Halonens Rysslandsrelationer.
Sakprosa
Paasilinna 2011
Hanna Smith,
Susanna
Niinivaara
Medvedevin
Venäjä Siltala 2011
Arto Luukkanen är känd som forskaren som går sin egen väg. Han producerar allt från akademiska artiklar och fackböcker till pamfletter, ofta med ett utpräglat satiriskt grepp.
I sin senaste bok Medvedev – Venäjän isäntä? analyserar han dels den ryska makteliten, dels Finlands Rysslandspolitik. Boken är inte en pamflett utan en utpräglad fackbok, greppet är utpräglat luukkanenskt.
Finlands Rysslandspolitik får underkänt med besked. Luukkanen är kritiskt inställd till dagens finländska ”bulldoftande” politikergeneration och dess enligt honom skrattretande naiva Rysslandssyn. I synnerhet president Tarja Halonen, som själv är mycket stolt över sina Rysslandsrelationer, är enligt Luukkanen i praktiken ute och cyklar.
Den stora behållningen är bokens utmärkta analys av maktförhållandena och elitsystemen i dagens Ryssland. Luukkanen beskriver Dimitrij Medvedevs väg till makten och hans tid som president, men framför allt beskriver han den miljö som Medvedev verkar i och är beroende av. Ryssland består inte av en elit, utan av flera. Den som vill förstå hur saker och ting hänger ihop måste kunna orientera sig i en komplicerad matris där positionerna hela tiden förändras.
Rörliga kunskaper
Författaren är en effektiv forskare som dessutom har den njutbara förmågan att placera personer i sitt sammanhang. Han presenterar inte bara Vladislav Surkov, Aleksej Kudrin eller Anatolij Tjubajs enligt deras personhistoria, han beskriver deras plats i systemet. Dessutom förklarar han orsakssammanhangen bakom vissa märkliga omständigheter, som till exempel det faktum att liberalen Tjubajs hela tiden har haft en skyddad plats i systemet. Ingenting i Ryssland är entydigt eller självklart, men allt har sin förklaring. Också tidningar, tv-kanaler, tankesmedjor och opinionsinstitut har sina bindningar. Författarens rörliga kunskaper om Ryssland, det vill säga insikt i maktförhållanden som hela tiden förändras och som kräver att man kontinuerligt håller sig à jour, är imponerande.
I sin titel ställer Luukkanen frågan: Är Medvedev Ryssland husbonde? Något absolut svar får vi inte, men i ljuset av de senaste händelserna i Ryssland kan man väl säga: inte direkt. Vladimir Putin beslöt att peta honom, men samtidigt har oppositionens jättedemonstrationer visat att det öppna, moderna Ryssland som Medvedev ville bygga har efterfrågan. Poängen är i varje fall att både Medvedev och Putin navigerar i en miljö som de inte kontrollerar till hundra procent.
Akademiker och journalist
En Medvedevskildring av ett helt annat slag är Hanna Smiths och Susanna Niinivaaras Medvedevin Venäjä. Smith är forskare, Niinivaara journalist med Ryssland som specialområde.
Författarna gör en svepande genomgång av alla de problem som det moderna Ryssland kämpar med: Korruptionen, beroendet av råvarupriserna, det oroliga norra Kaukasien och Kremls valhänta försök att bygga upp ett partisystem som kontrolleras helt och hållet av regimen själv.
Boken varvar Smiths bakgrundsartiklar med Niinivaaras reportage från olika delar av Ryssland. Ibland funderar konceptet utmärkt, ibland haltar det något. Niinivaara och Smith skriver helt olika – den ena är en utpräglad reporter, den andra noggrann akademiker. Det ger å ena sidan trevlig omväxling i läsandet, å andra sidan kan man ibland uppleva att texterna är för olika för att egentligen ha så mycket med varandra att göra.
Gedigen journalistik
Vissa av Niinivaaras beskrivningar av journalistarbetet i Ryssland är utomordentligt läckra. Kapitlet där hon beordrar sin assistent att ringa olika byråer som utfärdar falska registreringar, hälsointyg och examina, är makalöst. Assistenten får på nolltid fram uppgifter som visar hur genomgående, systematisk och samtidigt överraskande smidig korruptionen är. Iakttagelserna från närtåget mellan Moskva och Petusjki är också på kornet. Niinivaara har öga för det mänskliga var hon än rör sig.
Hanna Smith har en bred kunskap och man kunde kanske önska att hon utnyttjade den modigare genom att ta ut svängarna och popularisera litet mer. Samtidigt gör Smith mycket exakta iakttagelser, som till exempel när hon analyserar svårigheterna med att genomföra reformer i Ryssland. Det har nämligen ryska ledare alltid försökt, Medvedev är ingen pionjär på det planet. Problemet är att varje rysk ledare som vill modernisera landet måste göra det utan att rubba elitens positioner. Och det i sin tur är omöjligt.
Annorlunda Halonentolkning
Intressant nog tolkar Niinivaara Halonens Rysslandsrelationer på ett helt annat sätt än Luukkanen. Enligt Niinivaara är Halonens relationer till Putin välfungerande och Halonen har också pressat Putin och Medvedev i människorättsfrågor. De här slutsatserna står i bjärt kontrast till Luukkanens kritik mot Halonen som alldeles för undfallande gentemot Kreml.
För inte så länge sedan hade det varit omöjligt att diskutera presidentens rysslandspolitik på det här sättet. Det känns välgörande att så inte längre är fallet.