Teaterrecension: Sparven och korpen på slottet
Text: Panu Rajala. Regi: Kari Rentola. Dramaturgi: Merja Turunen. Scenografi och dräkter: Katariina Kirjavainen. Projicering: Katariina Kirjavainen och Matias Ojanen. Ljus: Risto Heikkerö. Ljud: Antero Mansikka. Mask och frisyr: Tuula Kuittinen. Premiär på Stadsteaterns lilla scen 2.2.
Med tanke på den senaste tidens intensiva rapportering om presidentkandidaternas gemåler framstår Sylvi ja Anita som ett tidsenligt pjäsval av Stadsteatern. Om publiken vill läsa om Jenni Haukio som stryker sin makes skjortor och Antonio Flores som får rosor av sin kan den också antas intressera sig för vår långvarigaste president Kekkonens amorösa härvor. Politiken har personifierats – också om förväntningarna på ”landsmodern” uppenbarligen långt är desamma i dag som när Sylvi Kekkonen tillträdde som presidentfru år 1956.
Å andra sidan har också offentliga hemligheter bäst före-datum. Nästan trettio år har förflutit sedan Urho Kaleva Kekkonens död och hans kärleksaffärer inklusive den med Anita Hallama har avhandlats flitigt sedan dess, inte minst i Hallamas egen självbiografi från 2001. Trots att ämnet konstnärligt känns slitet tycks det fortfarande väcka publikintresse – föreställningen om Sylvi och Anita är nämligen slutsåld fram till maj.
Klassisk tävling
På ytan är Panu Rajalas pjäs uppbyggd utifrån den klassiska tävlingen mellan sparven och korpen – den ena intetsägande med sina grå fjädrar, den andra imponerande med sina glimmande ögon och sin blixtrande svarta skrud. Det här understryks inte minst av kostymeringen (som för övrigt är förträfflig): Eeva-Liisa Haimelins Sylvi är klädd i en enkel grå klänning i något matt material medan Heidi Heralas Anita gör entré i Chanel och nylonstrumpor.
Riktigt så platt som kampen mellan den fula och den fagra förblir dramat som tur är inte. Visserligen uttrycks samma kontraster också i kvinnornas rörelsebanor. Sylvi sitter i sin länsstol tärd av ledgångsreumatismen medan den yngre älskarinnan Anita rakryggad tar plats på scenen. Men från en fast punkt kan man också se mer och Sylvis förmåga att styra och ställa i det dolda (läs: manipulera) uttrycks tydligt under pjäsens gång. Det är sparven som slutligen bestämmer på slottet, inte korpen.
Att Sylvis litterära salonger och hennes författaryrke också ges plats i pjäsen gör att karaktären får ytterligare djup. Anitas tuffa attityd som manifesteras genom raseriutbrott och svordomar – visst är det kärlek jumalauta! – lockar visserligen till skratt men älskarinnan framstår ändå som aningen mer endimensionell än den äkta makan.
Hyfsat välspelade är båda rollerna, men den deklamerande talstilen gör att monologerna aldrig riktigt berör. Det är ändå bra att två medelålderskvinnor för en gångs skull får uppta scenen med sina grubblerier och att Kung Kekkonen bara närvarar som en siluett i fonden. Övriga manliga bifigurer sköts ordlöst av Ville Sormunen.
Dekorens rena linjer och de små scenografiska markeringarna i händelseförloppet gör föreställningen visuellt tilltalande. Kari Rentolas regi är emellertid statisk. Stiliga videoprojiceringar av jugoslaviska stränder, rysk urskog och Gullrandas ensliga trädkronor förflyttar oss visserligen i tid och rum men skådespelarna känns inrutade på sina givna platser på scenen. Det här hade inte stört så mycket om personregin varit stark, men nu förblir damerna bara sympatiska och lyckas inte bli riktigt dynamiska nog för att bära upp en så textdriven föreställning.
Å andra sidan lämnar också texten de känslomässiga motiven i det dunkla – på gott och ont. Karisma kan vara svårt att beskriva, i stället ligger fokus på maktaspekterna. För både Sylvi och Anita verkar platsen i Kekkonens hov som en väg till självförverkligande. Sylvi får ”ett eget rum” för sitt skrivande, Anita får styra på finska ambassaden i Moskva.
Man kunde egentligen helt ha utelämnat kärleksmotivet. Att bådas relation till Kekkonen gav dem möjligheter att påverka i en värld som då var så när som stängd för kvinnor är tillräckligt intressant. Känslor är förstås nödvändiga för teaterns dramaturgi men inte författaren Panu Rajalas starkaste sida.
Andra akten känns smått utdragen i sitt ältande. Här väcks samma frågor som triangeldramat i Raudanluja rakkaus men utan den känslomässiga skärpa som pjäsen om konstnärsparet Soldan-Brofeldt besitter. Rajala – känd för sina biografier – har visserligen fått till elegant formulerad och bildande mikrohistoria späckad med kuriosa detaljer men ömhetsförklaringarna blir mer tarvliga än trovärdiga.