Skivrecension: Vissa av oss mognar långsammare
Seppo Pohjola hör till en av det finländska musiklivets många doldisar. Kamuskvartettens skiva illustrerar snyggt hans stilistiska utveckling över femton år.
Kamuskvartetten: Terhi Paldanius, Jukka Untamala, violin, Jussi Tuhkanen, altviolin, Petja Kainulainen, cello. (Alba)
Vissa av oss mognar långsammare än andra. Det är lätt att konstatera när man följer Seppo Pohjolas (född 1965) utveckling så som den ter sig i hans fyra stråkkvartetter, inspelade av Kamuskvartetten.
Pohjola är en av många udda fåglar i det finländska musiklivet. I slutet av 80-talet, som drygt tjugo år gammal, studerade han komposition för Olli Kortekangas och Olli Koskelin vid Esbo musikinstitut. Vid Sibelius-Akademin fortsatte han för Paavo Heininen och Erkki Jokinen. Sedan 1995 kallar han sig fri konstnär.
Om Pohjola i sitt debutverk, första stråkkvartetten från 1991, framträder som ung och sträng modernist inspirerad av Xenakis, Ligeti och Lachenmann har han i fjärde kvartetten från 2006 funnit ett tonspråk som snyggt balanserar mellan de modernistiska intellektuella idealen och ett mera emotionellt uttryck med längre linjer.
Också när det gäller formerna har Pohjola successivt gått mot längre och större format: medan första kvartetten består av tre korta fragment – hela kvartetten är överstökad på knappt sex minuter – är andra och tredje kvartetten betydligt längre, ungefär en kvarts timme långa. Fjärde kvartetten tar över en halvtimme i anspråk.
Tvångsneurotiska inslag
Det har sagts att Pohjola genomgick någon form av estetisk kris 1995–99 efter andra stråkkvartetten, men fröet till krisen går kanske redan att skönja i stråkkvartettens ”tvångsneurotiska uttryck” som angränsar till monomani (Jouni Kaipainens formulering i skivhäftet). Tredje stråkkvartetten (2000) är dock ingen estetisk helomvändning. Uttrycket är lika tekniskt briljant som i de två tidigare verken. Tredje kvartetten har mera drive än de två tidigare, med längre linjer och tydligare riktning. Uttrycket är mera raffinerat och vittnar om en tonsättare med större tålamod. Dessutom finns här ett minimalistiskt inslag som ger ett himmelskt skimmer.
I fjärde kvartetten är uttrycket ännu mera utvecklat och förädlat. Kvartetten har en finkänslighet och värdighet som kan skattas högt.
På det stora hela kan Pohjolas utveckling sammanfattas med en klassisk churchillsk hjärta-hjärna-tes om att den som inte är radikal när han är ung saknar hjärta, medan den som inte är konservativ när han är gammal saknar hjärna. Nu verkar det som om Pohjola funnit både och.
Intuitivt känns den här skivan rätt betydande på den samtida kammarmusikens område, både vad gäller Pohjolas och utmärkta Kamuskvartettens insats.