Musikrecension: Intimt trots röstproblem
First Aid Kit körde på halvmaskin på Tavastia i måndags. Men det som bandet förlorade i fyllighet vann de i intimitet.
POP
Tavastia, 6.2.
Det finns en självsäkerhet inom den svenska musikbranschen som man bara måste beundra. I stället för att försöka pressa in musiker i spekulativt kommersiella paket låter man dem odla sina egna uttryck, litar på deras smak – och lyckas på det sättet få fram helt unika band.
Naturligtvis behövs det begåvning också. Det har systrarna Johanna och Klara Söderberg i First Aid Kit så det räcker och blir över. Jag kan tänka mig att de måste vara lite trötta på att höra det vid det här laget – bandet vill nog uppfattas som något lite mer än en countryversion av syskonen von Trapp.
First Aid Kit hittade sitt uttryck redan tidigt, då medlemmarna var i tonåren. En fantastisk cover av Fleet Foxes Tiger Mountain Peasant Song slängdes upp på Youtube och gav dem två miljoner träffar och ett skivkontrakt med amerikanska Wichita. När de nyligen uppträdde på Polarprisgalan med en cover av en Patti Smith-låt satt Smith själv i publiken och grät.
First Aid Kits färska album The Lion's Roar lever dessutom upp till de högt uppskruvade förväntningarna. Här har de fått producenthjälp av amerikanska Mike Mogis, en multiinstrumentalist som spelat i folkrockbandet Bright Eyes, och som tillfört en fyllighet till uttrycket som får bandet att växa ytterligare några pinnhål. Det känns lyxigt att First Aid Kit har tid att landa på Tavastia bara ett par veckor efter skivsläppet. Gissningsvis är de på väg mot större arenor snart.
Helsingfors sjunger
Nu gör Tavastiaspelningen förmodligen inte bandet rättvisa. First Aid Kit har spelat i Finland två gånger förr, och aldrig haft liknande problem. Redan efter första låten får vi veta att en av systrarna, Johanna, har förlorat rösten och att hennes syster Klara får sköta sånginsatserna ensam. Det är beklagligt inte minst eftersom First Aid Kit bygger upp sina låtar kring storslagna sångharmonier. Mycket hänger just på rösterna, vilket bevisas av att First Aid Kit turnerar med ett synnerligen avskalat band. Systrarna har i princip bara hjälp av en trummis. Resten sköter de själva om: akustisk gitarr, bas och orgel via keyboard.
Det är en enkel sammansättning för ett band som hämtar inspiration från sångare som Gram Parsons och Joni Mitchell. Jag hade nog väntat mig att First Aid Kit vid det här laget hade spelat med ett fullskaligt band – mandoliner, lap steel-gitarr, sånt som man är van med i den här genren.
I och för sig vet jag inte om det behövs. Klara Söderbergs röst har en imponerande förmåga att fylla hela rummet. I Emmylou – en låt som hyllats av bland andra Johnny Cash dotter Rosanne Cash – mutar bandet in sig själva i den amerikanska countrytraditionen, med en text som handlar om att stå hängivet vid sin make och sjunga som om det gällde livet. First Aid Kit har flera låtar med liknande texter, brådmogna historier om unga älskare som dör i bilolyckor och söner som drar ut i krig. Det skulle låta konstigt om inte Klara Söderberg var så övertygande: hon är som en fläkt från 1971.
Och när det blir riktigt svårt att sjunga ensam – i låten Ghost Town – sätter hon undan mikrofonen och tar hjälp av en förvånansvärt rensjungande Tavastiapublik. Det som First Aid Kit förlorar i fyllighet vinner de alltså i intimitet, och det säger ganska mycket om systrarna Söderbergs talang som låtskrivare att de kan skriva musik som till och med helt vanliga Helsingforsbor fixar. Vi hoppas få se dem snart igen, med fulla röstresurser.