Skivrecension: Ambitiös ung spelmanskvinna
Texicalli Records
Emilia Lajunen har man redan länge sett och hört i diverse fina band (Spontaani Vire, Suo, Juuri & Juuri …) men hennes solodebut är en rejäl profilhöjare. Det kunde man i och för sig gissa redan i samband med hennes ambitiösa debutkonsert, som hon som en av ytterst få folkmusiker höll för ett par år sedan.
Huvudinstrumentet är femsträngad violin, vilket ger extra drama i låga registret, samt nyckelharpa. Lajunen har också en sympatisk sångröst, rätt skarp till klangen och mycket rakt på sak. Hon ackompanjerar sig själv på violin, låter violinen brodera ut dynamiken och därmed stärka sångens innehåll.
Sångrepertoaren är ytterst välvald, de tre långa sångnumren är sinsemellan helt olika. Renttulassa är en helvild mördarhistoria, medan Kirkkovene visserligen också handlar om ond, bråd död, men med en nästan sakral ton. Skivans stora överraskning blir Luojan luomaa, en över tio minuter lång runosångsekvens. Lajunen målar upp fina stämningar med stämningsfull sång och passande rytmiska friheter. Violinen som ackompanjerande instrument känns här ny och fräsch.
Som violinist bugar Lajunen djupt mot de gamla spelmännen och hyser ett starkt intresse för de äldre generationernas originella spelstilar. Jämfört med de andra violinisterna i sin generation har hon den tydligaste spelmansstilen – det klingar personligt och hon är inte rädd för grövre tag. En tajt stråkhand fixar det dansanta galant. För ett klassiskt öra tar det kanske tid att vänja sig vid denna klang, det låter annorlunda.
Dramatiskt temperament
Lajunen har ett dramatiskt musikertemperament, till exempel inledande Mollipolska kastar sig ut i vilda tempon och fraseringar, också låtarna med nyckelharpa tar modigt ut svängarna. Iivanat blir ett spännande nummer – kantelemusik arrangerad för violin, vilket man inte skulle gissa!
Intressant att se vart vägen bär för Lajunen. Säkert är att vi behöver starka gestalter för att föra vidare kunskapen om gamla spelmansstilar, och här kan hon verkligen göra en insats.
Nämnas bör att professor Heikki Laitinen vid Konsta Jylhä-tävlingen i somras var närmast lyrisk över att någon verkligen känner till och utövar närmast utdöda spelstilar som Antti Vesterinens.
Folkmusikviolinen löper i dag emellanåt risk att bli alltför homogen till spelstilen. Hur det gick i tävlingen? Lajunen vann första pris i den traditionella klassen.