Scenrecension: Humorbudord når inte ända fram
I André Wickströms och Stan Saanilas humorshow De tio budorden blir materialet svagast när man försöker få till en humor som går hem hos alla, och starkast när man kommer åt det specifika: dialekter, traditioner, privata och kollektiva minnen.
Scenografi: Antti Mattila.
Ljus: Paavo Kykkänen.
Ljud: Janne Brelih. Premiär på Lilla Teatern 26.1.
Först tänker jag att man måste våga skaffa sig fiender för att vara rolig och att det är därför som de första tjugo minuterna av André Wickströms och Stan Saanilas De tio budorden inte är så himla kul. Ganska harmlöst och försiktigt skojar duon med Bibelns budord – till exempel lyder det sjunde budordet ”Du skall inte stjäla” men visst är det okej att sno grannens ananaskrossburk i stormarknadens kassakö ... De som får på nosen är ateister och österbottningar men värre har man väl varit med om.
Sedan blir tonen en smula fränare. Man lurar in Jörn Donner i en skåpbil med ett falskt löfte om söta kissekatter, man bråkar lite med Björn ”Nalle” Wahlroos som äter ketchup med silversked och antyder att Runeberg rökte gräs ... Men också om skämten nu har mer sting börjar jag tvivla på min första devis. Trots potentiella fiender blir det ingen briljant humor. Snarare ganska jämntjockt med några guldkorn.
Stel form
Till formen är föreställningen lite stel och tillrättalagd vilket kan förklara varför energin aldrig riktigt infinner sig. Le Corbusier-fåtöljerna och träpanelen på Lilla Teaterns scen utgör visserligen en fin scenografi men den känns nästan lite för stilren och snygg och saknar dessutom koppling till innehållet. Själva teatersituationen kan också ha en hämmande effekt. När åtminstone första delen av föreställningen så tydligt är bunden till ett manuskript kommer man rätt långt ifrån den levande form av ståuppkomik Saanila och Wickström annars förknippas med.
Materialet verkar heller inte särskilt genomarbetat. Lite snopet känns det när de tio budorden avhandlats på tjugo minuter och resten av speltiden ägnas åt helt andra ämnen.
Å andra sidan gillar jag det ”fria” materialet långt mer än det med direkt biblisk anknytning. Det blir liksom småkonstigt när Saanila – i offentligheten öppen med sin kristna tro – predikar att agnostiker och ateister inte har rätt till sabbatsdagar.
Prutthumor och egna skämt
När Wickström kommer i gång med sin hätska insändarretorik är det svårare att missförstå – skratten rungar entydigt i salongen. Passionerat förbannar han sig över att dagens ungdom inte fattar hur skit det var att växa upp på sjuttio- och åttiotalet: De borde tänka sig in i ett liv med bara två tevekanaler, Räven raskar över isen i stället för street dance och musikalisk teveunderhållning i form av i Levyraati.
Roligt är det också när männen förundrar sig över vardagens mysterier: Varför heter det inte ”lilla n”-sväng i stället för u-sväng? Varför lägger man en persiljestjälk på kattmaten i tevereklamen?
Överlag blir materialet svagast när man försöker få till en humor som går hem hos alla, och starkast när man kommer åt det specifika: dialekter, traditioner, privata och kollektiva minnen.
Och när spontaniteten då och då skymtar på scenen står det åter klart varför duon underhållit Svenskfinland i år och dagar. Då förlåter man till och med prutthumorn och att Saanila skrattar åt sina egna skämt.