Musikrecension: Lyssnarvänligt klangexperiment
Radions symfoniorkester i Musikhuset 25.1. Dirigent: Santtu-Matias Rouvali. Solist: Juliana Avdejeva, piano. Chopin, Savikangas, Janácek.
RSO-ledningen visade prov på ett rejält mått av fördomsfrihet och mod när man beställde ett verk av en så udda figur på den inhemska musikscenen som Max Savikangas.
Savikangas (f. 1969) har alltid gått sin egna tvärkonstnärligt oförutsägbara, mer och mindre lyckade vägar, men nu prickade han in en storslam med snärtiga orkesterstycket Whisked whistle, som på ett sällsynt lyckat sätt kombinerade intrikat komplexitet med ren och skär lyssnarvänlighet.
Altviolinisten Savikangas clou var att demonstrera samtliga tänkbara, och otänkbara, sätt man rimligtvis kan behandla stråkinstrument på och även om de flesta redan lär vara uppfunna lyckades han övertyga lyssnaren om att allt är hans egna unika påhitt.
Detta samtidigt som, vilket var det dramaturgiskt föredömligt kompakta styckets stora fördel, de vilda klangexperimenten aldrig någonsin kändes som ett självändamål utan som en lika logiskt som naturligt integrerad del av den konceptuella helheten.
Santtu-Matias Rouvali var som fisken i vattnet i det nog så knepiga partituret och RSO-musikerna bevisade med eftertryck varför de har ett grundmurat rykte som landets bästa i nutida musikgenren.
Rouvalis kometkarriär börjar få allt mer internationella förtecken – han debuterar i år i Birmingham och Tokyo – och om RSO-cheferna är lika förutseende i sin dirigent- som sin programpolitik knyter man honom illa kvickt till orkestern som förste gästdirigent och blivande chefdirigenten Hannu Lintus högra hand.
Rouvali besitter en osedvanlig repertoarmässig mångsidighet och ingen musikestetiskt särart tycks honom främmande. Janáceks hyperexpressiva orkesterrapsodi Taras Bulba gjordes med en fullkomligt naturlig känsla för det minst sagt säregna tonspråket och i Chopins f-mollkonsert lockade Rouvali ut det mesta ur den onekligen aningen fyrkantiga orkestersatsen.
Mer behövdes inte heller ty vid flygeln satt ryskan Juliana Avdejeva, som vann Chopintävlingen i Warszawa 2010 och visade sig kapabel att utvinna varje uns av emotionell styrka ur sin solostämma. Så framför allt i den långsamma satsens drömska nocturne, där Rouvali smekte fram en föredömligt mjuk klang ur sina RSO-stråkar.
Publicerad i Hbl 27.1.