Musikrecension: En kväll med Gil och Miles
UMO startade vårsäsongen med Gil Evans färgrikt klingande musik och arrangemang. Bandets fräscha rytmik samverkade bra med Evans tidlösa, impressionistiskt klingande storbandsmusik.
Dirigent Kari Heinilä. Savoyteatern 26.1.
Arrangören och tonsättaren Gil Evans (1912–1988), vars jubileumsår firas i år, är mest känd för sitt samarbete med Miles Davis. Redan i slutet av 40-talet deltog bägge i en samling nonet-inspelningar som senare kallats för The Birth of The Cool. Senare samarbetade de bland annat på Davis skivor Miles Ahead och Porgy and Bess. Vid konserten hördes Maids of Cadiz och Springsville från den förstnämnda och Orgone från den andra.
Bland kvällens övriga stycken fanns flera kompositioner av Evans och tre Charles Mingus-stycken.
Kvällens solister var saxofonisten Eero Koivistoinen och trumpetaren Verneri Pohjola. Pohjola spelade de två styckena från Miles Ahead samt Eleven och Variation on the Misery av Evans, som var kvällens kanske starkaste material, både solistiskt och som helhet. Stycket har få men tunga ackord och en stämning som väl speglar titeln. Pohjola spelade på bred skala, från nordiskt viskande och väsande toner till grovkornigt morrande. Evans klangfärger kom fram i bruket av sordinerade trumpeter med flöjtar, vilket gav en finkänslig vox humana-kvalitet i det annars tuffa stycket.
Eleven, med Rhodespiano av Seppo Kantonen, förde tankarna till Davis Bitches Brew-period. Även den friare rytmiken inklusive utmärkt trumsolo av Mika Kallio pekade ditåt.
Kallio och basisten Juho Kivivuori, som inte är ordinarie komp, fungerade intressant ihop och skapade stor spänning i svängen. Basisten spelade drivande framåt, medan Kallio låg en aning bakåt, lite i Elvin Jones anda. Kallios komp satt precis rätt, även om platsen var en annan än då Markus Ketola spelar.
Koivistoinen var solist i den långa The Time of The Barracudas, som kallades för The Waltz, samt i Goodbye Pork Pie Hat. Koivistoinen blåste smakfullt liv i det något för ofta spelade stycket.
Koivistoinen hördes även mellan musiken – han intervjuade Evans på 80-talet. Nu fick man höra Evans berätta att han var självlärd och att han lyssnade på klassisk musik först som vuxen. Då var spanska och franska tonsättare influenser.
Frånvaron av germansk tyngd och rakryggighet är uppenbar i Evans musik. Längre sektionsdialoger typiska för bigband hörs inte heller. Evans arbetade med kortare växlingar, med klangfärger och ett band i vilket de flesta instrument ljuder ofta – ändå utan att ge avkall på dynamiken. Umo uttryckte nyansrikt dessa kvaliteter.
Bland övriga solister hördes Kantonen, som med effektlagt el-piano tog Jimi Hendrix plats i Stone Free, och Ville Vannemaa som slog till med flytande bluesig bop och robust ton i Mingus Orange Then Blue.