Musikrecension: Det bästa och sämsta som Avanti har gjort
Avantis kulturpolitiska konsert med "visioner från Sannfinland" blev något av ett vådaskott. Är det så här debatten om demokratin skall föras?
Näkyjä Perus-Suomesta – Visioner från Sannfinland. Dir. Jaakko Kuusisto, konferencier Arvi Lind. Programplanering: Kari Kriikku och Antti Häyrynen. Medv. Ooopera Skaala, Helsingfors kammarkör, Pekka och Jaakko Kuusisto, M.A. Numminen, Mauri Pekkarinen m.fl. Musikhuset 29.1.
När Sannfinländarna inför riksdagsvalet för knappt ett år sedan offentliggjorde sitt kulturpolitiska program, framställt under ledning av viceordföranden Vesa-Matti Saarakkala, var det många som höjde på ögonbrynen. Det var främst skrivningen om att offentliga medel skulle användas till konst som stärker den nationella identiteten och inte till ”prettokonstnärliga postmoderna experiment” som fick konstfältet att rasa. Senare har partiordföranden Timo Soini förklarat att alltsammans bara var ett taktiktrick inför valet.
Flera pjäser har skrivits om ”iso jytky” (den stora skrällen) och flera konstnärer tog genast avstånd från Sannfinländarnas programförklaring, men på musikens område har reaktionerna låtit vänta på sig. Om konstens uppgift är att spegla samhället, borde kammarorkestern Avantis konsert i söndags ha varit en fullträff. Ändå var det mycket som kändes fel.
Tajmningen var till exempel inte den bästa. Idén att presentera visioner från ett Finland där en Sannfinländsk kultursyn råder var i sig rolig, men hela upplägget känns goddag yxskaft när det i republiken Finland som bäst pågår ett annat val.
Ett större problem var att hela programmet var formulerat som en motattack mot en fiende som ingen ville identifiera. Det var uppenbart att detta var ett manifest riktat mot Sannfinländarna. Ändå ville ingen säga det rakt ut.
Det här är speciellt problematiskt med tanke på att Avanti är en av de institutioner som åtnjuter mest statsstöd per anställd musiker och given konsert och att tjugo procent av Finlands skattebetalare röstade på Sannfinländarna. Det är bra att kulturpolitik diskuteras och bra att folk tar ställning för ett tolerant och öppet Finland. Men att i en demokrati demonisera företrädare för ett visst parti är att göra en björntjänst. Det tjänar inget syfte att skämta bort ett rätt allvarligt ämne som skulle tarva en ordentlig diskussion, till exempel i form av en öppen debatt mellan Kari Kriikku och Timo Soini eller Vesa-Matti Saarakkala.
Fyndiga poänger
När det väl är sagt är det lätt att lyfta fram de många fyndiga poänger som fanns inbakade i programmet som Kari Kriikku och Antti Häyrynen hade sammanställt. Då avser jag inte bara uppenbara kopplingar mellan Arvi Linds röst och rollen som landsfader eller det roliga i att höra Mauri Pekkarinen ”sjunga” Simo Salminens och Spede Pasanens Rotestilaulu.
Musiken talade helt enkelt för sig själv. Sibelius körverk I morgondimman och Atenarnas sång var typexempel på verk som skulle höja den nationella självkänslan, medan utdragen ur Armas Launis Sju bröder och Tauno Pylkkänens Okänd soldat troligtvis syftade på juntarnas Finland. Beethovens Leonoreuvertyr III var tänkt att illustrera den västerländska civilisation och de ideal som man i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet strävade efter. Lina Sandells Svarta Sara var tänkt att illustrera de fördomar mot mörkhyade som rådde för ett sekel sedan och som delvis ännu lever kvar.
Aarre Merikanto och Ernest Pingoud fann likaså sina platser i programmet – den första som åsidosatt modernist och den senare i egenskap av invandrad tonsättare vars urbana visioner inte platsade i agrar-Finland. Eventuellt var Luigi Nonos Intolleranza tänkt att påminna om intolleransens faror och Yannis Xenakis Aroura tänkt att belysa prettokonstnärliga portmoderna experiment.
M.A. Numminens Valpolska och tolkning av FN:s fördrag om mänskliga rättigheter hörde till höjdpunkterna. Men allra roligast var tonsättningen av Undervisnings- och kulturministeriets plattityder om kreativa ekonomier – även om den diskussionen strängt taget gick in på ett sidospår.
Under konserten hördes också Musikhusets nybildade körs första offentliga framträdande under ledning av Tapani Länsiö i Sibelius Atenarnas sång. Körklangen kändes först förvånansvärt slagkraftig, även om renheten lämnade en del att önska.
Trots många utmärkta framföranden lämnade den här konserten ett mycket kluvet intryck.