Kihlman: Den skamsna blir stolt
”För det första tror jag inte på den personliga diskretionens värde”, skriver Christer Kihlman i originalförordet till Människan som skalv. Skandalsuccén från 1971 om superi, homosexualitet och äktenskapshelvete utges nu i nyutgåva.
Söderströms 1971/2012
Människan som skalv är riktig litteratur i bemärkelsen omskakande, motsägelsefull och – fortfarande, eller i synnerhet nu – upprörande läsning. Somt är rena smörjan, annat drabbande insiktsfullt och skarpt gestaltat. ”Jag gillar också det jag inte gillar i den boken” sade en bekant, och jag önskar jag kommit på den formuleringen själv.
Sanning, bikt, bekännelse
Ingressens citat om diskretionen finns inte med i nyutgåvan. Det ursprungliga förordet har ersatts av en färsk intervju med Christer Kihlman gjord av Tapani Ritamäki. Efterordet är skrivet av Fredrik Lång. Mycket bra så, här ges välkommen kulturhistorisk kontext
Originalets förord innehöll mycket av Kihlman när han är som värst – svamlig och pompös – men också något som i dag är intressant att betrakta.
”Jag tror inte på det uppbyggande eller meningsfulla i de personliga eller ’skamliga’ hemligheternas hemlighållande. (...) Den ’skamliga’ hemligheten eller svagheten kan aldrig vara skamlig eller svag i och för sig, utan blir det bara för att den anses vara det”, deklarerar Kihlman. En nästan religiös tro på att sanningen ska göra oss fria (och kanske till och med lyckliga).
På 1970-talet löd den nya kvinnorörelsens slogan ”det personliga är politiskt”, och den delades av många också inom den obundna samhällskritiska vänster som Kihlman tillhörde. Vilken hisnande tro på bekännelsens kraft – den skamsna blir stolt, den svaga stark, bara han bekänner! Det finns en väldigt inopportun, nästan religiös radikalitet i de här tankarna som det kanske var klokt men samtidigt lite fegt av förlaget att putsa bort.
”Bättre en full far ...”
Det som finns kvar är tre avdelningar, ”En alkoholist”, ”En homosexuell” och ”En äktenskapsbild”.
Den första avdelningen är tristast – alkoholism är en påtagligt ensam syssla, det seriösa supandet och filosoferandet kring det är i högsta grad en privat angelägenhet och en beskrivning därav tappar lätt kontakten med läsaren. Omgivningens reaktion är som flugors surr, någonstans i bakgrunden skymtar en arg fru och barnen för vilka pappas fylla är bara ett tillstånd bland andra. Bäst och värst är texten i gestaltningen av konkreta situationer – femdagarssupandet som börjar en missmodig torsdag vid en stum skrivmaskin och planar ut i en arbetsam tisdags glada tangentknatter, eller vård av spädbarn i präktig fylla. ”Bättre en full far än tio överambitiösa mödrar”, resonerar berättarjaget glatt.
Ofta undrar jag förvirrad ur vilken position Kihlman skriver. Står han bredvid sig själv, bredvid det där textjaget, och bedriver grotesk ironi? Eller hur tänker han riktigt?
Skamfylld lidelse
Min förvirring beror bland annat på att den här positionen helt tydligt växlar ganska vilt. I följande kapitel, ”En homosexuell”, är tonen ömsom kliniskt kaxig, ömsom explicit självrannsakande och avståndstagande.
Det senare gäller för den hjärtskärande beskrivningen av hur det mycket unga jaget förför en äldre man, en ”ensamstående bildad herre” och familjevän till den unge X, jagets egentliga kärleksobjekt.
Mannen kallas Ossian. Jaget utnyttjar hans förälskelse på ett medvetet grymt sätt, både attraherad och djupt äcklad av hans uppvaktning. Det är samma skamfyllt liderliga homosexuella motiv som finns i romanen Den blå modern (1963); pastorn och den tonåriga Benno, senare den vuxna Benno och 16-åringen Gus vars ungdom inte tycks bekymra någon av de vuxna män som pratar om honom efter hans självmord.
Och Ossian förebådar också ett kommande Kihlmanskt motiv, den medelålders sexköparens relation till unga prostituerade män i Argentina och Peru, i 80-talsböckerna Alla mina söner (!) och Livsdrömmen rena. I dem är Kihlman själv – eller hans textjag – den äckligt tacksamma Ossianfiguren ”med sträva påsiga kinder”.
Antikt ideal, brott, sjukdom
Någonstans i nutid i Människan som skalv verkar den medelålders Kihlmanska homosexuella i alla fall ha sex inom det vuxna samtyckets råmärken. På den smala middagshöjden mellan ungdomsårens underläge och den moraliska utförsbacken i Latinanamerikaböckerna står Människan som skalv och vippar.
Det kihlmanska temat ”från älskad gosse till gosseälskare” följer propert den antika pederastins båge från eromenos – den älskade, ynglingen – till erastes – den förälskade, mannen. Och det är inte utan att han i Latinamerikaböckerna åberopar något misstänkt likt det platonska renhetsideal, den vuxne älskaren som mentor och andlig vägledare för gossen, som hörde ihop med den antika gossekärleken. Resultatet är, lindrigt uttryckt, egendomligt, men det är en annan historia.
Fram till 1971 var homosexualitet ett brott enligt finsk lag, och fram till 1981 en sjukdom. Från avkriminaliseringen ända till 1999 hade vi en censurlag enligt vilken det var brottsligt att ”offentligt uppmana till otukt mellan personer av samma kön”. Mot den bakgrunden får man bara beundra Kihlman för den dödstrotsande viljan att krossa tabun, att konfrontera det skamliga och hemliga. Inte för att Kihlmans homoerotiska skildringar, i sin skamdrypande skuldtyngdhet och med rikliga sadomasokistiska undertoner, kan beskrivas som direkt lockande till ”otukt” enligt lagens bokstav.
I dag är det inte längre homosexualiteten som är chockerande i den kihlmanska texten, utan utnyttjandet, kontrahenternas åldersskillnad, övergrepps- och sexköpstemat som 70-talet saknade adekvata begrepp för att skildra ur offrets synvinkel. I själva verket är själva homosexualiteten i 2010-talets dagsljusläsning ointressant. Intressanta blir i stället de ständigt återkommande konstellationerna av att dyrka eller dyrkas, förnedra eller förnedras, av lust som väcker avsky och avsky som väcker lust – en mycket intrikatare läggningsfråga och mycket mera universell än den harmlösa frågan om att älska samma genus, ett annat eller ett tredje.
Bombardemang av du-du-du
Än så den tredje avdelningen, ”En äktenskapsbild”? Efter första läsningen förkastar jag den i häftig irritation. Hustrun omtalas som ”du” och bombardemanget av du-du-du ter sig allt fräckare och allt mera maktfullkomligt mästrande för varje sida. Berättaren marrar självömkande över att han får koka sitt morgonkaffe själv, för ”du är alltid trött och alltid sjuk någonstans och du väntar alltid barn och får alltid missfall.” En andra läsning förskjuter bilden, jag ser sprickorna, rörligheten mellan tolkningarna, en genuin dynamik av förståelse och fördömande, och jagets bistra självrannsakan och kärlek.
Den andra läsningens idyll störs bara av att det här kapitlet, på ett oartikulerat sätt, också handlar väldigt mycket om alkoholism – om missbrukarens självklara majestätiska egocentricitet.
Att Kihlman är en mycket bättre empiriker än teoretiker är tydligt. Ju mindre han förklarar och ju konkretare han gestaltar, desto bättre är han.
Beskrivningen av hur han bakfull, skitig och eländig efter några dagars supande och aggressionsblandat knullande ringer på en psykiaterväns dörr, och omhändertas av dennes hustru som ett älskat barn för att sedan bli hennes älskare, är väldigt litterärt mättad och fullt begriplig utan teoretiska förklaringar om kapitalism och alienation.
Psykiatri och samhälle
På tal om psykiatri och Människan som skalv kan konstateras två saker.
Ett tema i boken är kritiken mot psykoanalysen och den individcentrerade psykiatrins begränsningar. Missbruk och olycka skall förstås i kapitalismens kontext, inte modersbröstets, hävdar Kihlman. Han har så rätt, men gör sig också skyldig till en väldigt vulgär och inskränkt vantolkning av psykoanalysens komplicerade och mångsidiga världsbild. Och samtidigt bygger ju hela hans märkliga och motsägelsefulla bok på en av psykoanalysens grundpelare – att det hjälper att prata. Att sanningen på något sätt, ärligt yttrad, skall göra oss om inte fria så åtminstone lite mindre krampaktigt predestinerade till blind upprepning.
Året efter Människan som skalv utkom en annan bok, som i sin klokskap och sina intressanta brister kan läsas som dess systerbok och komplement. Jag tänker på Claes Anderssons Bakom bilderna, en politisk roman om mentalvården. Vill vi minnas och förstå 70-talet, det vi ärvt och det vi slösat bort av det arvet, så kan vi börja med att läsa de här två böckerna.