Filmrecension: Meryls Maggie klarar allt
Meryl Streep visar åter sin talang för förvandlingsnummer, denna gång i rollen som Margaret Thatcher. Som åldrad järnlady är hon allra bäst, tycker recensenten.
Drama
I rollerna: Meryl Streep, Jim Broadbent, m.fl. Manus: Abi Morgan, Michael Hirst.
I Hollywood är teknik öde: kan en skådis inom loppet av en film åldras en livstid måste det ske. I biopics som J. Edgar om FBI-bossen J. Edgar Hoover och Järnladyn om Margaret Thatcher (Meryl Streep) återberättar eller -upplever en åldring sin livsgärning.
Båda har blivit smått kollriga, Hoover paranoid och Thatcher dement – under en stor del av filmen talar hon till sin döde make och plågar sin vuxna dotter med infam elakhet. Ohjälpligt förmänskligar filmerna bland samtidens mest omänskliga personer genom att försöka hitta deras dramatiska ”krok” eller hemlighet. Hoovers undertryckta homosexualitet beskrivs av manusförfattaren Dustin Lance Black med enorm sympati och stark laddning – hur en person som inte accepterar sin sexualitet blir farligt beroende av smicker, övertygad om alla andras skumraskaffärer och sin egen återhållsamma förträfflighet. Garderobstragedin och Clint Eastwoods patriotism blir motiv till Hoovers handlingar. Kanske lyckligtvis är Järnladyn inte en lika bra film.
Landsmoder Thatcher
”We will put the great back into Great Britain”, säger Margaret Thatcher i sin valturné för de konservativa. Järnladyn är ett porträtt av en landsmoder. Liksom av en småhandlarfars tillgivna dotter, en uppoffrande makes fru (Denis är fint spelad av Jim Broadbent, resignerad till att spela femte fiolen), försummade barns mor, manliga ministrars bitchiga chef – som om Thatchers misslyckade människorelationer skulle vara ett värre brott än hennes politik av privatisering, sönderslagning av välfärd och nyliberalism. Och som om en kvinna inte nånsin skulle vara intressant för sin egen skull, ens världens mäktigaste.
Filmen är gjord av teamet bakom Mamma Mia!, regissören Phyllida Lloyd och manusförfattaren Abi Morgan (med Michael Hirst). De vill högt och gällt säga att kvinnor kan. I en scen inför Falklandskriget påpekar en amiral att Thatcher aldrig varit i krig. ”I have done battle every day of my life”, säger hon med den metalliska rösten darrande av indignation och menar då mot männens fördomar – och jo nej, det är inte samma sak.
På idéplanet är filmen hopplöst banal och ändå motsägelsefull. T.ex. kritiserar den åldrade Maggie vår tid: ”Det brukade handla om att försöka göra någonting, inte om att försöka vara någon.” Men då hon själv blir partiledare är rådet hon följer: Var aldrig någon annan än dig själv. Den brittiska besattheten med hur man talar (dvs med klass) finns även här, liksom i fjolårets Kungens tal.
Hatad och beundrad
Så blev hon en av Englands mest hatade politiker genom tiderna, liksom en av de mest beundrade. Utan ett uns av kärlek till folket eller av folket – för att hon ansåg att hon var folket. Men stoffet är alldeles för bekant, för utdraget och delvis på grund av demenshistorien för råddigt presenterat – förutom politisk analys och insikt saknas just en dramatisk hemlighet.
Det finns en egen dramatik i att filmstjärnor förkroppsligar ikoner (deras skicklighet blir ”mätbar” genom att kolla originalet på Youtube). Kommer årets Oscar att gå till Michelle Williams underbart mjuka Marilyn Monroe (min favorit) eller Meryl Streeps stålhårda Maggie?
Meryl Streep gör ett av sina förvandlingsnummer – och hon klarar det suveränt. Hon har inget problem med accenten, är mest porträttlik som gamling under kilovis med smink men klarar trots sitt gaselliknande yttre även medelåldern. Hon spelar beslutsamheten: Inga argument, jag har rätt. Denna kvinna som fick världen att omfatta specerihandlarens värderingar.
Men är det intressanta med järnladyns liv att visa hur det mörknar över rummet, det råddiga och diskande och brutna skalet av oss som blir kvar, om vi inte dör i tid? Filmmakarna verkar besvikna på att Maggie inte blev odödlig – då borde hon ju ha ägnat sig mer åt familjen, allt det andra var bara bländverk. Men det är tvärtom: hon förändrade världen för mycket, för bestående och till det sämre.