Musikrecension: Klassiker i rart sällskap
Helsingfors stadsorkester i Musikhuset 24.1. Dirigent: John Storgårds. Solist: Mati Turi, tenor. Fougstedt, Korngold, Beethoven.
John Storgårds har sedan han tillträdde som HSO:s chefdirigent satsat merparten av sin energi på att utveckla och förädla orkesterns klangkultur i riktning mot ett, som det verkar, centraleuropeiskt ideal. Detta har förutsatt ett flitigt umgänge med de centrala klassikerna med bl.a. Beethoven, Brahms, Bruckner och Sibelius i högsätet. Tonsättare, som även annars skulle figurera på en normal HSO-repertoar och som i och med flytten till Musikhuset så att säga körs in på nytt.
Ibland får bekantingarna, som vid senaste veckas konsert, stå för sig själva, men i tisdags hade Storgårds på sedvanligt sätt kombinerat klassikern med musik som man utan överdrift kan kalla mindre känd. Nils-Eric Fougstedt hör sannerligen inte till vanligheten på våra orkestrars repertoarer och visst var det påpassligt att låta Beethovens Eroicasymfoni få sällskap av Fougstedts läckert klingande Preludio Eroico från 1943, som gav klar mersmak.
Revolutionerande symfoni
Erich Wolfgang Korngolds stämningsfulla skådespelsmusik till Shakespeares Mycket väsen för ingenting (1919) hör i svitform i och för sig till hans mest spelade verk, men hördes nu för första gången i Finland i sin helhet.
Som sig bör briljant orkestrerad och karaktärsfylld musik för en kammarkorkester där kontrabasarna intressant nog lyste med sin frånvaro. Vissa av satserna var slut nästan innan de hunnit börja och en sammanfattning av handlingen och de fjorton musiknumrens position i helheten hade onekligen hjälpt lyssnaren en bit på traven.
Musikhistoriens mest revolutionerande symfoni fick i Storgårds händer en dramaturgiskt noggrant genomtänkt gestaltning, även om helhetsintrycket var onödigt snällt och jag personligen stundtals hade önskat mig skarpare klangliga konturer och en mer dramatisk grundapproach.
Så framför allt i den energiladdade första satsen, som fick en förvånansvärt mjuk framtoning. Det är möjligt att en reducerad stråknumerär hade gjort susen, samtidigt som man glädjande nog kunde notera att Storgårds även denna vecka testade den traditionella centraleuropeiska stråkpositioneringen med motställda violiner och cellorna intill första violinen.
När man hunnit repetera undandrar sig min bedömning – Storgårds konserterade i söndags i Mänttä med sin lappländska kammarorkester – men jobbet hade gjorts och samspelet i Beethoven var mer än acceptabelt.