Skivrecension: En box för resten av livet
Box+bok+usb. (EMI)
Det känns som om jag levt med Eldkvarn ett bra tag nu. Det började med 40-årsjubileumskonserten i Stockholm, och därefter blev det dags att hugga in på jubileumsboxen. 10 cd-skivor med 179 låtar (50 i tidigare outgivna versioner), en 150 sidors bok, ett usb-minne med ytterligare 500 låtar. Boxformatet drivet till sin spets, och en magnifik påminnelse om vilken massiv låtskatt bandet under decennierna samlat på sig.
I början av 70-talet stod Eldkvarn med ena benet i proggen, så blev det en råare och snabbare rock, lite klubbrytmer också, och mot slutet av 80-talet hittade Plura fram till en melodisk svensk balladamericana som därefter – oberoende av en del tidspräglade utflykter – alltid gett grunden.
När materialet är så här brett är det också möjligt att lyfta fram, och i de välskrivna boktexterna rentav fokusera på, karriärens vågrörelser. Bandet låg i spillror efter de utflippade Ny klubb-sessionerna (1984), men reste sig mirakulöst till en ny guldålder via Utanför lagen och Himmelska dagar. 90-talet blev igen en tid då rätt få brydde sig, men killarna orkade köra på i högt tempo ändå – ingen falsk stolthet här inte. Med Limbo (1999) började det så smått vända, och efter Atlantis (2005) har ingenting kunnat rubba populariteten (”ett album som skallrade som en döende hund som rest sig på åtta och kommer att leva för alltid”, som Fredrik Virtanen skriver). Uthålligheten har segrat.
Och de djupa dalarna har i och för sig varit minst lika viktiga för utvecklingen som guldflytet. Ifall allt bara gått på räls hade bandet aldrig nått dagens legendstatus, och inte hade ju Plura heller kunnat ta det remarkabla steget från föredetting till ikon. Det här är en box för resten av livet, och tro det eller inte – också på de svagaste studioplattorna (alla 24 är representerade) finns minst en eller två klassiker.