Skivrecension: Kate Bushs konstpop
EMI
Det första jag stannar upp för på Kate Bushs vinterskiva är Elton Johns atypiska inbrott i flödet, i den stötigare kärleksduetten Snowed In At Wheeler Street. Han bryter den vilsamma grundstämningen, men tycks också få Kate att komma loss och riva ur sig lite inälvor. Och det är sällan hon skämt bort oss med sådant.
När hon kom tillbaka efter den tolvåriga pausen (skivan Aerial) var hennes uttryck mer sofistikerat och orienterat mot konstrock än någonsin, och allra först är intrycket nu likartat. Men något har ändå hänt, de mjuka vågrörelserna med pianot i centrum är så levande och suggestiva att jag efter en viss tillvänjning mer naturligt än på mycket länge glider in i Bushvärlden.
Det är en helhet som lever på de finstämda nyanserna, vågsvallet, rösten – och visionerna. Kanske förlorar helheten i kraft mot slutet, men det känns ändå som om Bush rätade på ryggen och stolt proklamerade att hon har rätt och kraft – och förmåga – att göra exakt vad hon själv vill.