Skivrecension: Åkerö
Maria Kalaniemi och Timo Alakotila hör sedan länge till eliten både bland våra inhemska folkmusiker och i internationella kretsar. Tjugo år av musicerande tillsammans har resulterat i en intim duo där båda kommer till tals och har frihet att uttrycka sig musikaliskt.
Egen utgåva
Då Maria Kalaniemi och Timo Alakotila efter tjugo år som duo ger ut en jubileumsskiva präglas helheten av vitalt spel och moget uttryck. Åkerö är en utmärkt stilfull helhet, en njutbar musikalisk resa. Den röda tråden och stilkänslan bryts inte för ett ögonblick, även om repertoaren är mångskiftande. Det viktiga verkar vara att framföra musik som är emotionellt viktig för musikerna själva. Det hörs till exempel i Koskaan et muuttua saa, som sitter perfekt för Kalaniemis klara röst – innehållet och känslorna spelar huvudrollen, inte det att låten kan räknas som schlager. Tyvärr har man missat i skivomslaget här, denna låts upphovsmän har trillat ner på fel plats i listan, små men viktiga detaljer.
Förutom det enda sångnumret är det dragspel och piano som gäller. Dragspelet klingar mustigt, med dynamisk och modig frasering. Pianot står för rytmiska riff som kryddar det hela med ackordföljder, som inte är de mest typiska inom folkmusik. Men Alakotilas personliga och geniala spelstil har blivit stilbildande inom branschen, så det låter verkligen folkmusik! Pianot står också för underbart lyriska, stjärntindrande melodislingor i höga registret, som ofta klingar som små klockor mellan verserna.
Drömmerier som bygger broar
Då Kalaniemi och Alakotila uppträder blir det ofta potpurrier där man glider obehindrat från en låt till en annan. Detta tänkande finns också med på skivan, till exempel spelmanslåtarna Grönbacka (komponerad av Kalaniemi), Kengo-Antas vals och Ta in hiid in fiol känns som en organisk helhet. Med finns också mellanspelsaktig musik. Men missförstå inte det här med mellanspel – det handlar om små drömmerier som bygger broar mellan låtar. Det låter som om duon här släppts lös i studion och improviserat fram olika sekvenser.
Bland de egentliga låtarna har vi vitala kompositioner i folkmusikstil. Speciellt fastnar jag för Alakotilas drömmande romantiska Kohti Pispalaa samt Kalaniemis sprittande kraftfulla Åkerö, som inleder skivan. Som avslutning har man valt en riktig dragspelsklassiker, Viljo Vesterinens Soittajan kaipuu.
Skivans största överraskning är ändå Viola – en traditionell dragspelspolka som fått sig en omgång och blivit ett fartfyllt fyrverkeri med gästande blåsare och slagverk! Igen ett genialt arrangemang signerat Alakotila och en välkommen färgklick mitt i skivan. Folkmusik med brass, det låter kanadensiska La bottine souriante så det förslår. Den enda låten jag först är aningen tveksam till är Konsta Jylhäs Vaiennut viulu, antagligen för att man förknippar den så starkt med violinen som instrument – en ensam dragspelsmelodi ger inte riktigt samma känsla. Den enkelt stilfulla inledningen andas Purppuripelimannit och deras kärnfullt enkla arrangemang, men först då Kalaniemi och Alakotila slår sig lösa och börjar fantisera friare kring melodin lever tolkningen upp på allvar.
Maria Kalaniemi spelar på öppningskonserten under Sibafest den 27 januari. Maria Kalaniemi och Timo Alakotila uppträder i Sellosalen i Alberga fredagen den 17 februari.