Filmrecension: Tillbaka till Pagnols Provence
Brunnsgrävarens dotter är en enkel och hjärtlig åkallan av Marcel Pagnols försvunna värld men den genuina och aromatiska tidsfärgen kan Daniel Auteuil ändå inte återskapa.
Drama
I rollerna: Daniel Auteuil, Astrid Bergès-Frisbey, Kad Merad, Jean-Pierre Darroussin, Nicolas Duvauchelle, Sabine Azéma.
I aktören, och nu även regissören, Daniel Auteuils hjärta tycks det finnas ett stort rum reserverat för författaren, dramatikern och filmregissören Marcel Pagnol (1895–1974). Auteuil, som också han växte upp i Provence, uppmärksammades en gång för sina roller i Claude Berris Pagnolfilmatiseringar Jean de Florette, del 1 och 2 (1986). Sin regidebut Brunnsgrävarens dotter (La fille du puisatier) kommer han att följa upp med självaste Marseilletrilogin (Marius, Fanny, César) som borde vara klar 2013 då Marseille är kulturhuvudstad.
Romanen Brunnsgrävarens dotter är inte ett av Pagnols mest kända verk men också här möter vi mustiga provinsiella typer och alla dessa pagnolska ingredienser: kärlek och komik, stolthet och svek, bitterhet och försoning. Den filmades redan 1940 med Pagnol själv som regissör.
Nu står Auteuil även framför kameran och spelar brunnsgrävaren Amoretti, änklingen som försörjer sina sex döttrar, bland dem ögonstenen Patricia (Astrid Bergès-Frisbey) som är något av en surrogatmamma i hushållet. Amorettis bäste kompis och kollega är den hjärtegode Félipe (Kad Merad) som svärmar för den nätta flickan och försiktigt lägger fram ett äktenskapsanbud som Amoretti till fullo accepterar. Men Amors pilar har redan sökt sig till ett annat mål då Patricia stiftat bekantskap med den unge charmören Jacques (Nicolas Duvauchelle), flygaren som själv är folkligt chosefri men som råkar vara son till ortens smått stroppiga och statusmedvetna köpmannamakar (Jean-Pierre Darrousin och Sabine Azéma).
Mustiga, karikerade typer
Så bryter det andra världskriget ut och Jacques blixtinkallas. Det brev som han ber sin moder vidarebefordra till Patricia når aldrig fram. Snart avslöjar flickan för sin fader att hon är gravid. Och från fronten kommer sorgebudet att Jacques rapporteras som saknad i strid. Pappa Amoretti försöker förklara situationen för pojkens föräldrar som i sin sorg inte tror på och vill veta av sonens affär med en enkel flicka av folket. För den förbittrade brunnsgrävaren blir skammen och smäleken för stor. Också Patricia får packa sin kappsäck och åka till en annan ort där fastern bor.
Ändå gäller det bara ett lite mörkare intermezzo i en folklig och solig försoningsfest där båda familjerna får visa upp sin ångerköpta sida och som kulminerar med Jacques’ överraskande hemkomst. Samtidigt som den ofta så blockerade Auteuil får plocka fram ett lite bredare känsloregister. Persongalleriet bjuder på mustiga, ibland lite karikerade, typer i ett landskap som mestadels badar i sol utan att ändå helt förvandlas till pittoreska postkort.
Brunnsgrävarens dotter är en enkel och hjärtlig åkallan av Pagnols försvunna värld men den genuina och aromatiska tidsfärgen kan Auteuil ändå inte återskapa. Gamla filmer, även mediokra, har en sällsam förmåga att likt en tvättsvamp suga i sig tidsatmosfären men magin låter sig inte lätt rekonstrueras. Och som vi vet är filmkonsten inte lika benägen för att piffa upp klassiker som teatern och operan där det ofta odlas näst intill puerilitet.