Musikrecension: Lindberg mot nya, vida vyer
Radions symfoniorkester. Dir. Sakari Oramo. Sol. Jukka Harju, József Hárs, Markus Maskuniitty, Esa Tapani, valthorn. Lindberg, Schumann, Mendelssohn. Musikhuset 11.1.
Det var knappast en tillfällighet att just Magnus Lindberg (f. 1958) utnämndes till huskomponist för New York-filharmonikerna när Alan Gilbert tog över som music director hösten 2009. Dels är Lindberg en tekniskt skicklig kompositör som kan ta fram orkesterns bästa sidor i sina virtuosa verk. Dels finns det sedan en tid tillbaka någonting amerikanskt i hans musik, till exempel i orkesterverket Al largo, skrivet för och uruppfört av New Yorkarna 2010.
Namnet Al largo (mot det breda) syftar enligt tonsättaren på en plats utanför kusten eller färden mot denna plats, en metafor för processen där ett vattendrag mynnar ut i öppet hav. Det är en medvetet motstridig titel, för medan largo inom musiken syftar på det långsamma, finns här kanske den snabbaste musik som Lindberg har skrivit.
Ytskiktet är en intressant blandning av influenser. Det amerikanska träder fram i korta ögonblick med mörka, tjocka stråkar (Barbers Adagio, Georges Delerues musik till filmen Platoon). Här finns likaså influenser av stora franska orkesterverk (Debussy, Ravel). Det intressanta med Lindberg är att han aldrig skriver på näsan - en grundläggande, mångbottnad komplexitet hör till hans uttryck - och så fort det börjar bli för konkret bryter han stilen.
På ytan puttrar det, men under ytan rör sig musiken framåt i en jämn, sävlig ström. Som så ofta med Lindberg finns här en motoriskt driven rörelse som får sin utlösning i några stora klimax.
RSO lyckades mestadels med att förverkliga komplexiteten i Lindbergs partitur, medan klangen gärna kunde ha varit ännu bättre artikulerad. Orkestern klingade betydligt bättre i de båda romantiska numren, Schumanns Concertstück med de fyra ståtliga valthornen placerade precis vid scenkanten och Mendelssohns Symfoni nr. 4, Den italienska. Speciellt sista satsen, Saltarellon, gav rum för de flinka flöjterna och spetsade stråkarna att briljera.
Orkestern spelade frejdigt och Sakari Oramo dirigerade i det närmaste euforiskt.
Lyssna till Lindbergs Al Largo på Yle-arenan